Årets sista häng

Nu är jag hemma på Västkusten sedan i fredags natt. Väldigt härligt har det varit och bättre lär det bli. Har ju inte hunnit träffa några av vännerna än, men inbokade är de. Familjen och närmaste släkten däremot, de har jag redan hunnit fraternisera med.

Vi hörs snart! God Jul på er!

Ett klavertramp så klandervärt som något.

Jag råkade visst klanta mig när jag skulle tvätta häromdan. Tydligen är det här i huset högst oacceptabelt beteende att låsa en dörr som alla boende har nyckel till.
Det kan ju lätt bli kulturkrockar när man ska anpassa sig till nya normer. Men jag lär mig hela tiden, babysteps.

EKG - mitt hjärta det bankar

EKG och Ultraljud var alltså vad jag fick på den där hjärtremissen. Det såg tydligen väldigt bra ut. Som ni ser.
Mitt problem är nämligen ett som bara visar sig ibland. Plötsligt slutar mitt hjärta slå i några sekunder. Det blir svart för ögonen och ljud låter dovare än vanligt. Min lekmanna-tolkning är syrebrist i hjärnan(hjärtspecialisten sa inte emot). Sen slår det som om jag hade sprungit Göteborgsvarvet och snortat kola samtidigt i nån sekund. Sen slutar det slå igen och så håller det på sådär fram och tillbaka i nån minut. Har det väl börjat återkommer det många gånger på samma dag. Men tillfällena har ingenting annat gemensamt än just detta schema. Jag kan inte länka det till sociala situationer, lågt blodsocker, utmattning eller något annat.

Så nu blir jag remitterad till Akademiska Sjukhuset för dygns-EKG. Blir till att hoppas på att det blir ett orytmiskt dygn.

Men vänner, det borde inte vara nån större fara. Jag har levt med det här i mer än tre år, ungefär en gång i månaden.

Stämning på väg

Såhär såg det ut för nån dag sen i den lilla etta där jag numera bor. Det skulle komma folk på te så jag hade städat och pyntat lite. Det är mörkt med mening. Man måste ju se hur mysigt det är. Mot soffan och sovalkoven alltså.



Här är från sängen mot fönstret. Till vänster en tavla nästan fylld av bilder på mina vänner och familj. Ja, jag har blivit sjukt gråtmild under hösten. Jag var hos läkaren förra veckan och han frågade flera gånger rakt ut "varför gråter du?". När jag berättade om allt som hänt under hösten skrattade han gott. Då var det inte längre så konstigt.
Just det, jag ska på hjärtremiss på torsdag. Nåt knas är det.


Det här bilden visar in mot köket som kanske egentligen kvalificerar som kokvrå men i alla fall har ett litet fönster.
Jag gillar ljusslingan i växten. Och den känns lite töntig. Den är jag.

Post-Ica-uppvaknande

Jag var lite trött och gick på Skolgatan in mot stan när jag såg den här. Blev pigg.

Rå fisk är som svalor som häckar.

Såhär fint serverade blev några vänner och jag häromdan. Det är minsann inte alltid man får maten i en båt.



Det är mysigt här med, men nu längtar jag hem. Tänk, jul! En vecka kvar bara.

Ljuva december

Ok, efter påtryckningar(egentligen singular) blir det väl lite bloggat då..
Såhär såg det ut i nya lägenheten för några dagar sedan.


Misär såklart, men efter tragik kommer solsken.

Joo, snart.

Obs, allt som står på rätt plats är inte mitt. Andra hand kallas det.

Korvstoppning

Men darn, det händer för mycket.
Det har varit labbredovisning och -opponering, advents-knytis, domedagsförkylning, tentaplugg, tenta, tentafest, avskedsfest, Christian Kjellvander med Kristofer Åström som förband(fantastiskt!), öl, ny kursstart, lägenhetskontraktsskrivning och fika sen sist.
Jag hinner inte med det här. Bloggen alltså.
På lördag går förhoppningsvis flyttlasset och när jag väl kommit i ordning ska det väl flyta på igen.
Tänk att få bo ensam. Det har jag inte gjort på nästan ett år.

Hörs snart!

Swing it magistern!

Den sjöng jag på idag, mycket och länge. Så skulle jag låta er njuta av det svängiga originalet. Men se det gick inte. Så ni får en annan sång från samma film, men det är i alla fall Alice Babs.

Tack för påringningen!

Härom natten drömde jag att Lars Demian ringde till mig. Jag minns inte vad vi pratade om och eftersom jag bara känner karln till namnet bestämde jag mig för att kolla upp honom.

Och jag tror tamejfan jag gillar det. Jag har alltid varit en sucker för t ex Fred Åkerström och Hasse Alfredsson. Herr Demian överlappar åt alla håll och slänger in en del jazz/bluesgångar här och var.

Dessutom har han varit gift med Ika i Rutan och skrivit hennes signaturmelodier. Bara det.

Kolla in honom.

Ett spännande liv, är det detta jag letar efter?

Jag åkte ju till göteborg över helgen för att ta det lugnt. En del sånt(t ex fika & familjehäng ) blev det men det blev också en natts galet festande på Avenyn. Excet was da shiznit. Eller inte men vi stod på listan så varför inte dra dit och låtsas att man tjänat en hundring på det? Jag och en nyfunnen och väldigt fin vän bestämde redan tidigt att vi skulle avsluta kvällen med att bli utslängda. Vi skulle inte göra nåt dumt eller så, bara titta in i köket lite. Så när det var dags fick V ta hand om garderobsbiljetterna, jag och J fnissade och sa "vi ses utanför!".
Den här J bor i Sthlm, jag i Uppsala och dessutom handlar det om ett Avenyställe. Det skulle inte göra oss det minsta om vi blev portade.
Vi hade allt att vinna, inget att förlora.
Så gav vi oss in "backstage". Ingen där. Vi gick upp och ner för en smal trappa, tittade ut på olika dansgolv och in i barer genom smala dörrar men hittade aldrig nån som kunde slänga ut oss. Till slut tröttnade vi och gav upp.
Men en fin och ganska gratis kväll var det.


Igår var jag och A på Akademiska Sjukhuset för att leta upp en artikel på Medicinska Bibilioteket. Till en labbrapport, inte för vårt eget höga nöjes skull. Jag fick hjälpa en taxichaufför att bära en av hans tre stora väskor med donerat blod till bilen. Han såg lite stressad ut så kanske var det bråttom. Det kändes tufft.

I´m not crying, it´s just been raining on my face.

Det var ett Flight of the Conchords-citat. Jag gråter inte. Det har inte heller regnat på mitt ansikte.

De senaste dagarna har jag hängt en hel del här.
Det borde ni också göra. Jag är så glad att jag upptäckte det här i tid!

What a little moonlight can do

Som tröst har pappa sagt att jag alltid haft en stor förmåga att älska.
Att det gör ont att se mig förkrossad men att han samtidigt är glad att jag har den förmågan.
Kanske kan man se det så. Kanske kan jag se det så.

Brunch-breaker

Jag tar mig iväg på brunch med ett gäng vänner. I början är jag lite bakis-skakis med det går över efter ett glas juice. Sitter där och äter mackor, skrattar och är faktiskt glad. Ser fram emot pannkakorna som ska avsluta myset. Men vi har precis börjat, så det är långt kvar till de.

Då kommer HAN in. Nickar och säger hej när han går förbi. "och där var han" upplyser jag mina vänner innan jag bryter ihop. På vägen ut möter jag min vän brorsan. Han är ledsen att det blev så olyckligt och är så bra och förstående som vanligt. Utanför ringer idioten själv och säger:"Gick du nu? Men är det verkligen så farligt att sitta i samma lokal?"

Han har fortfarande inte fattat någonting.

SoKo - I´ll kill her

Okej, det där med att bli avtrubbad gällde tydligen inte exet och hans existens. Det visade sig såklart att de skulle till samma uteställe som jag och min förfest. Efter idogt sms-ande med hans bror och med exet själv stannade han till slut hemma. Jag träffade på brorsan och han var som vanligt inte sur. Han fattar och respekterar. Men hela grejen var jobbig och jag grät när jag gick hem.

Det gör så ont. I hjärtat, magen och nu också ögonen.
Dessutom kommer jag vara bakis imorrn för jag drack för mycket. Fast vinet var i alla fall ekologiskt.

Reverse Traverse Blues

Jag börjar bli avtrubbad. Igår sökte jag jobb i ostdisken i Saluhallen, min scen ni vet. Jag har tillgodoräknat mig decemberdelkursen. Tänkte jobba då, i ostdisken ja. Jag har skjutit upp det här hela hösten. Med fult intyg och utan att ha fått tag i den bästa referensen(som kan uttrycka sig så mycket bättre än chefen) gick jag i alla fall in igår. Hon sa att till dagen innan hade hon haft lite panik över personalbrist. Men då hade det kommit in en tjej. Så hon visste inte om jag kunde få så mycket jobb. Kanske lite till jul.
I vanliga fall hade jag tyckt att det här hade varit sååå typiskt och hatat dåliga mig som gått in EN dag för sent när jag haft två månader på mig.

Men inte nu, jag bryr mig inte. Det är som när jag var i Italien. Två dagar i rad blev jag förföljd/attackerad av två olika narkomaner/psyksjuka mitt på dagen, nära hemmet. Jag hade varit där i tre veckor, var osäker och hade extremt kasst ordförråd, lätt att bli förstådd av polisen då. Jag bröt ihop, vågade inte gå ut och ville åka hem. Min libanesiska granne sa "Men gråt inte. Det är normalt, du är ju vacker!" Han fick en rejäl bassning på svenska, den tog.

Men när den värsta chocken väl lagt sig blev jag istället skottsäker. Inget som i vanliga fall hade varit störigt var nu jobbigt nog för att kännas. Som att tappa ett glas fullt med vatten rätt i stengolvet precis innan jag skulle lägga mig. Inte en enda negativ våg, bara ett konstaterande att det där borde jag sopa upp så jag inte skär mig.

Jag blev också grymt bra på att spotta potentiellt farliga/misstänkta människor på långt håll. Synd att vissa inte visar sig vara dåliga förrän efter flera månader.

Novemberregn

Jag har fått bostad fixad till våren. Andra hand och visserligen som resultat av att min bästa vän flyttar till Gbg, men ändå. En riktig etta med badkar och balkong. Bostadsrätt, dvs inte studenthem(förhoppningsvis lugnt)! Ganska nära centrum, bara 3000kr. I den kan jag nog ta nya tag inför nästa högskoleprov, så tar jag Gbg till hösten istället. Känns väldigt skönt!

Det är skönt att en av exets bröder är en vän till mig. Idag fick jag en heads up på sms. Han kommer hit. Kanske är han redan här. Två av hans bröder bor här så särskilt konstigt är det väl inte. Fast jag tycker ju att han kunde hålla sig undan ett tag. Låta mig ha min stad i fred.
Jag och min vän bodde i samma korridor i våras, alla mina vänner där vet ju om vad som hänt. Därmed tror jag att han kommer bo hos lillebrorsan för att slippa onda blickar. Lillebrorsan bor bara några kvarter från mig. Underbart.

Min bror och jag

Idag kom jag hem efter en helg i Stockholm med min bror. Hans flickvän bor där, hon var med nästan hela tiden också. Men jag gillar henne så det var lugnt. Det var skönt att hänga med brorsan, han är bra. Även om vår relation såklart ändrats i takt med att vi vuxit upp så är den ändå likadan som alltid. Vi tykar oss och slåss lite lätt. Pratar om viktiga saker(ingen tycker att jag ska höra av mig till killen förresten, inte brorsan heller. Verkar som om jag bara försöker hitta nån som tycker det är en bra idé så jag kan tro på det själv. Det verkar inte gå).
Han försöker ganska ofta vända upp och ner på mig, bokstavligen alltså. Det har han gjort så länge jag kan minnas. Fast det var längesen han lyckades, jag har blivit grym på att parera.
När jag var sådär ett år drog han mig till slottsskogen i en träskrinda. Jag kunde alltid lita på min bror, och kan nu med.
Jag hade säkert palm. Det är när man har en tofs mitt uppe på huvudet med ungefär axellångt hår så det står ut åt alla håll.

I Göteborg bor vi bara ett kvarter ifrån varann. Just nu längtar jag dit lite mer. Till sommarn så.

Min råe vän

Igår pluggade jag med min studiegrupp på Värmlands Nation. Då ringer mobilen, okänt nummer.
H svarar på skoj med sin manligaste röst. Tittar sen på mig och säger frågade "postkodlotteriet?"
Jag höjer skeptiskt ögonbrynen och skakar på huvudet.
H fattar hinten och säger "Nej, det tycker vi är skit", sen lägger han på.

En stund senare ringer Poståkeriet och vill leverera ett paket.

Jag saknar västkusten

Jag börjar bli trött på livsavgörande ögonblick. Kan inte allt bara vara i några år eller så? Kan jag inte bara få bo i min lägenhet och läsa på mitt program? Helst kärlek också men det klarar jag mig utan. Isåfall en trygg kärlek. Fast då skulle jag väl få panik och bryta mig ut. Så stryk kärleken.

Om bara de övergripande grejerna var fasta ett tag vore det jävligt skönt. Om jag kunde hänga med min bror, jobba på mina jobb, vara vid havet. Vänner har jag ju här med men visst blir jag lycklig i hjärtat när jag träffar de gamla.

I morgon skriver jag Högskoleprovet. 2,0 skulle säkra de där shyssta åren i Gbg. Allt annat skulle leda till grav osäkerhet fram till antagningsbeskedet, fix av ny bostad här(säkerligen 2a hand) och ångest inför nästa högskoleprov.

Kan du hitta något life-enhancing i det här Paulo?

Efter en väldigt fin helg i Göteborg är jag nu tillbaka i Uppsala. Det känns ok. Men jag har blivit något fixerad vid att lyckas komma in i Gbg till våren och flytta tillbaka. Vägen till det målet heter högskoleprovet.
Ok, tänker jag, här gäller det att göra vad jag kan för att förbättra mina chanser. Efter förra delkursen känner jag mig rätt trygg vad gäller mattedelen så jag köper en pocket på engelska. Nåt lagom enkelt. Den blev en novell- eller typ reflektionssamling av Paulo Coelho, Like the Flowing River. Minns att jag läste Alkemisten nån gång runt femton års ålder och älskade den. Men ursäkta mig, vad är det egentligen för skräp han skriver? Otroligt självklara, simpla funderingar om hur tragiskt det är när en människa inte stannar upp i vardagen. Han beskriver hur Gud räddade honom när han nästan hamnade i en bilolycka. Han berättar om en kvinna som sparar ihop pengar för att kunna följa sina drömmar(alltså såna som man har på natten och inte framtidsförhoppningar), åka till elva platser i världen och göra skulpturer i naturmaterial. Detta gör hon för att upprätthålla equilibrium i världen. Snacka om hybris! Men det här tycker herr Coelho tydligen att vi ska lära oss nåt av. Likaså håller han min tid gisslan genom att skriva en massa bullshit om stavgång och hur fantastiskt det är. Stavgång!

Tyvärr är detta den enda bok på engelska jag har här uppe på östkusten. Ja, förutom kurslitteraturen då. Fan, jag kanske skulle ge mig på att läsa om statistiken istället?





Nyss hörde jag det karaktäristiska skvalet som uppstår när någon kissar ståendes, rakt ner i vattnet. Har jag sagt att det är pappersväggar här?

Ja just det, jag råkade bli outad på en väldigt fin förfest i helgen. Bloggen är numera officiell.

Den heter Ost

Helgen innan domedagen var jag hemma hos mannen. Han hade precis kommit hem efter en vecka på Sicilien.
Han packar upp en stor bit Grana Padano(han satsar på lyx..) och vad som ser ut som Ricotta. Han håller upp granan och säger:

"Just den här heter formaggio tror jag".

Det kan man skratta åt en stund.

Eller så kan man tycka synd om honom för att han är så jävla korkad.

Jag tror jag vet

Man får helt enkelt bestämma sig för att inte tro på sina domedagstankar. Hur verkliga de än är just då, just nu. Samtidigt som jag är övertygad om att det inte finns någon väg ur det här så vet jag att det gör det. Det har funnits förr och det kommer finnas igen.

Jag tror det är så man kommer igenom det.

Men hur man undviker att att bli sådär brutalt hjärtesårad, det har jag ingen aning om.

Mitt liv som hund

I måndags tog jag upp de där grejerna jag skrev om senast. Vad som hade fått mig att tvivla på definitionen och så. Att han hade gjort mig förvirrad. Berättade i ett mail på facebook. Förväntade mig inget svar direkt.

På tisdagen gjorde han slut. I ett svarsmail på Facebook.
Han som är 29 år och såg det som att vi varit tillsammans i fyra månader. Det kan vara det mest patetiska jag varit med om.
Han avslutade mailet med typ "ring om du vill, du är viktigt för mig och jag finns här för dig." Jag ringde direkt. Fick telsvar i örat tre gånger. Gav upp och ringde A istället. Hon blev helt paff.

När jag väl kom fram var han tystlåten och kunde inte riktigt förklara varför. Det var ju det här med pressen såklart och kravet om att planera framtiden. Den enda planering som kommit ifråga är att jag frågat om han skulle kunna ta ledigt nån gång i vinter så vi kunde åka skidor. Bara frågat inte krävt.
Jag frågade när han hade tänkt ta tag i detta om jag inte gjort det. Det kunde han inte svara på.

Jag blir så ledsen av att det inte verkar finnas någon som kan tänka sig att offra någonting för mig. Den här kan inte ens tänka sig att planera att ses en vecka innan det ska ske. Allt ska planeras i sista sekund. Det är jävligt respektlöst eftersom jag då blir hängande i luften och måste säga "kanske" till allt annat jag vill göra. Hela tiden.

Jag är trött på killar som inte kan tänka sig att kompromissa det allra minsta. Jag får väl skärpa mig och sluta vara så självdestruktiv också. Sluta gå med på att hänga i luften. Samtidigt ville jag ju inte säga nej när han ville ses. Jag ville ju träffa honom.

Livet är skit just nu.
Den här delkursen knäcker mig och har kört den akademiska delen av min självkänsla i botten. Tur att den är slut på tisdag, oavsett hur det går på tentan. Så kanske en del av livet kan börja peka uppåt igen.

Define my ass

Jag har varit hos mannen. Druckit te, pussats, utflyktat och fått den där definitionen. Ni vet den som jag suktat efter i över fyra månader nu?
Han påstod att vi varit tillsammans sen början av sommaren. Jag blev lycklig i hjärtat men tänkte i mitt stilla sinne på det där telefonsamtalet innan midsommar när han deklarerade att han tänkt vara singel ett tag och att han kände sig pressad. Förväntade han sig ingen efterverkan av det? Är det nåt man säger till sin flickvän? Skojar man bort hela grejen när hon säger att hon är kär i honom (minns inte om jag berättat om det men han klämde iaf ur sig: Mmm, bra.. det ska jag utnyttja!)?

Nu har jag den, definitionen alltså. Fast när man lägger ihop den med allt det andra vet jag inte vad den är värd.

De som känner mig vet att jag blir off när nån blir för på.
Det får mig att bromsa. Men bara lite den här gången. Som när man har dynamon på framhjulet.

Som vanligt begränsar jag mig i vad jag säger i såna här situationer. Jag börjar så lätt gråta när det är känsligt(förr i tiden bara när jag bråkade med pappa men numera gäller det tydligen alla). Därför sa jag inget om ovanstående. Får låta det mogna till nästa gång. På tåget hem fick jag dölja mina nya stödord för ett nyfiket skin som satt brevid.

Hur jag hamnade kallsvettig på golvet i ett museum efter stängning.

Jag tar chansen att smita med en kvällskurs på en dissektion under förevändning att jag kanske vill gå kursen(den handlar om hjärnan och sjukdomar men jag har läst så mycket sånt redan). Egentligen vill jag bara vara med på en sjukt häftig grej och ta ett steg på vägen mot att våga vara med på obduktion. Det hela äger nämligen rum i den gamla obduktionssalen på Museum Gustavianum i Uppsala efter att muséet stängt för dagen. Salen är uppbyggd som en brant amfie-teater med obduktionsbord i mitten och insläpp av dagsljus längst upp i kupolen. Äldst i norra Europa eller nåt sånt. Riktigt spännande!

Demonstratören är neurokirurg och förevisar de 2,5 hjärnor han har med sig. Han berättar hur dessa människor har givit sitt tillstånd och att de varit gamla. Vi ställer frågor och lyssnar spänt på svaren. Skalpeller och en såg som liknade en brödkniv låg prydligt utlagda på pappersduken. Jag är intresserad och lite upprymd, men inte mycket mer.

Plötsligt känner jag mig kokhet. Krånglar av mig ull-tröjan där jag står längst in i den smala gången på min våning.
Det hjälper inte.
När jag börjar bli yr märker jag att det är för smalt för att sätta mig på huk.
Samtidigt som jag tänker "nej, jag vill ju titta mer!" får jag be alla i min gång gå ut och sedan vänta på att de suckande ska göra det. Sega jävlar! Jag håller på att svimma här!

Jag går ner en våning för att hitta nånstans där jag kan ligga. Ett stengolv i övre hallen(där universitetsutställningen är) passar bra för min drypande rygg.
Kallsvetten flödar och jag är snustorr i munnen. Det tar runt 20 min innan jag kan ställa mig upp igen.
Då har jag missat resten.
Jag går hem och äter nutella direkt ur burken.

Det är inte alltid så kul här.

Den senaste veckan har varit sprängfull av otroligt ointressanta saker som ändå måste råpluggas på djupet. Det är det enda sättet för mig att förstå dem. Jag måste sätta mig djupt, djupt in i statistikens gråa vindlingar. Helt enkelt därför att jag avskyr de.
Jag och närmaste vännen här har varit växelvis vrålnere. Allt kärleksrelaterat. Enda skillnaden är att min kärlek egentligen ska vara såndär nykärhet utan problem. Men det är den inte. För jag vågar inte ställa några krav. Idag var det min tur att gråta offentligt. Och inte såg det bättre ut av att mina händer har varit mörkt blågrå sen igårkväll. Jag verkar nämligen tro att jag inte består av samma materia som alla andra. "Använd platshandskar om du färgar tyget för hand" <--Äh, sånt kan långsamma töntar som låter det suga in hålla på med. När jag tänker efter har jag kanske använt samma motivering till att låta bli att använda kondom. Många gånger. När jag försökte få bort färgen insåg jag en gång till att jag de facto är människa. Johodo, jag blöder också om man fotfilar mina knogar.

För övrigt har jag haft många tankar på om jag borde ta bort det senaste inlägget. Jag kände redan när jag postade det att det inte var helt PK. Men vem fan vill vara PK hela tiden? Det ville tydligen den kortvuxne man som kom till mig i drömmen och kallade mig homofob för att jag hade hävdat att jag visste hur det är att vara handikappad, som han. Jag hänvisade till min erfarenhet av att jobba med äldre. Jag förstår att han(jag) tyckte jag var dum i huvet men jag vet inte riktigt hur han menade med sitt genmäle.

På fredag åker jag till den där fine som jag nu träffat i nästan fem månader. Vi får väl se om jag får med mig nån förhållande-definition hem.
Det skulle sitta fint! Vad det än blir känns det som just nu.

Jag har blivit snuvad på ett land!

Jag och vännen A försökte härom dagen avgöra hur gammal min jordglob är genom att studera landsgränser. Vi fick hintar från nationer som Kampuchea, Jugoslavien och ett till synes murlöst Tyskland. Snurr, snurr och plötsligt fastnar båda våra ögonpar på........ Mauretanien. Va? Ska du säga då. Vad sjutton är det för land?
Jo, det kan jag berätta att det ligger mitt på norra Afrikas Västkust. Gränsar till Algeriet, VästSahara, Mali, Senegal. Dessa självklara afrikanska länder. Men vart har Mauretanien tagit vägen? Jaja, tänkte vi, globen är ju nästan tjugo år gammal. Det kanske har bytt namn (det har ju många andra afrikanska länder gjort under historien). Wikipedia konsulteras och landet finns i allra högsta grad och med samma stolta namn.

Fakta om Mauretanien

• Självständigt 1960 från fransk kolonisering
  
• Statsskicket är Republik (efter en militärkupp av nån junta 2005, den har infört demokrati i landet. Gött jobbat!)
• Namnet låter som ett land ur Kalle Anka
• Alla makthavare har mellannamnet Ould, men man får inte veta varför. Har alla mauretanier det? Som sikherna som heter Singh allihop.
  
• Folkmängd drygt 3 miljoner. Ok, kanske inte så konstigt att man inte hört om landet, de är inte ens hälften så många som vi.
• Yta, typ dubbelt så stort som Sverige men det är mest sand. Sverige är å andra sidan mest skog. Men det är ju garanterat inte lika lätt att sälja sand i Afrika som skog i Europa.
• Slaveri förbjöds 1981 men sägs existera i landet än idag.
  
• Huvudstad är Nouakchott.
  
• Naturtillgångar är järnmalm, koppar, diamant, fisk, olja, fosfat, guld och, hör och häpna: gips. Minsann.

Skämt åsido. Mauretanien finns och är ett land som har problem med tillgång på färskvatten. Dessutom sprider öknen ut sig eftersom trädavverking resulterat i jorderosion.
Så om du inte har nåt annat för dig den 28e november kan du tänka på Mauretanierna, då har de nationaldag.


Till något helt annat:
Jag har de senaste dagarna hört från flera håll att J-O Waldner, ni vet bordtennis-spelaren, inte alls är den svärmorsdröm som många tydligen trott. Vad vet jag, jag har aldrig funderat över saken. Sportgeek skulle väl vara enda funderingen jag haft. Det hela började med att jag fick höra att han hade kommit fram till As kompis på ett uteställe i Sthlm. Det första han gör är att fråga "Har du smakat OS-kuk nån gång?". Gaahahaha! "Nej, men jag skulle gärna prova" sa hon. Nej, det sa hon inte! Hon blev så paff att hon bara vände sig om och gick.

Under illa dolt gapflabb berättade jag detta för vännen H under en utekväll med öl och chips. "Javisst", sa han, "jag har själv sett det. Han kom in på (nåt uteställe i sthlm) och skrek 'Vem vill suga världsmästar-kuk!?' "

Jag är förbluffad. Men utomordentligt road!

H vidhöll sen att den där J-O, "han är allt en riktig heders-tryffel"

Prick-metamorfos

Jag har börjat genomgå en förändring.

1, Ända sen jag började skriva har jag alltid dragit ett snett, fult och alldeles för långt streck över ä och ö istället för prickar.
2, Nån gång i tioårsåldern hade jag en brevvän som gjorde ringar över i-na istället för prickar. Personen var något äldre så jag tyckte per automatik att detta såg vansinnigt tufft ut och tog genast efter.

Men nu minsann, är endast prickar välkomna. Det är faktiskt skitsvårt att bli av med ringarna, de måste man ju ha över å. Som att försöka bli av med matberoende ungefär, man måste ju äta.

Nån slags personlighetsutveckling måste man ju roa sig med när man sitter fast på föreläsningar i forskningsmetodik.


Ps. Häromdan förde föreläsaren ett simpelt filosofiresonemang om huruvida vi har en fri vilja eller inte. Plötsligt reser sig en tjej upp och tjuter: "Jag har visst en fri vilja! Nu går jag!". Och så stormade hon ut.
Jätteskoj att bli provocerad av nåt sånt ju!

På lördag flyttar jag

En av de närmaste, bara halvårsgamla vännerna ringde när jag precis börjat jobba i morse. Hon hade gjort slut med sin kille. Äntligen. Det syntes på henne att det var rätt även om allt är så jobbigt just nu. För hans del och därmed även för hennes. Vi möttes på Linnégatan och tog ett glas vin.

Jag tänkte på det där med att passa för varann men ändå inte. Hur vet man om det är tillräckligt bra? Och ska man nöja sig med tillräckligt bra? Kan man? De var tillsammans i typ sju år innan hon tog steget. Hon hade ju såklart anat att det kunde vara så men i våras när de köpte lägenhet ihop var hon ändå beredd att satsa. Hon hann inte ens flytta in.

Nu ska kära vännen istället bo hos mig, i mitt ännu oinflyttade rum. Det känns väldigt bra.
Fan vad det känns fint att kunna hjälpa.

Avslöjanden

Igår bjöd jag en nära vän på middag. Vi pratade som vanligt hela tiden och som vanligt mest om relationer. När hungerpaniken började lägga sig och det mest akuta skvallret var avklarat berättade hon om ett one-night-stand hon haft förra helgen. Har man sex direkt brukar det ju av olika orsaker inte leda till nåt långvarigt. På väg till hans hotellrum skrattar hon därför och säger nåt i stil med "Jaa, efter detta kommer vi ju knappast gifta oss direkt" varpå han reagerar med en djup blick och ett "Jag kommer aldrig hålla detta emot dig".

Jag kommer aldrig HÅLLA DETTA EMOT DIG, som om det var uppenbart att hon menade att det var HENNES "okyskhet"(horighet) som skulle hindra ett fortsatt förhållande. Att en välutbildad 29-åring kan uttrycka sig så klantigt och totalt avslöja sin pubertala syn på tjejer, relationer och skuld.

Nu är jag hungrig igen.

Skralt utbud..

Näe, förlåt. Det blir ju inget skrivet! Jag är upptagen med att jobba, sola, älska och leva på andra sätt. Jag har skrivit dagbok så länge jag kan minnas och volymerna kommer tyvärr bara när jag är olycklig. Och det är jag tydligen inte nu.

Jag och killen lär känna varandra mer och mer. Vi är nog rätt lika ändå. T ex har vi svårt att erkänna att vi har fel.. (fast jag måste inflika att jag gjort STORA framsteg med det problemet sedan tonåren)
Sen sist har vi pussats och lagat musselsoppa, cyklat ut till en sjö och badat. Pussats. Tittat på utomhusfilm i en park. Pussats igen.

Annars agerade jag som en typisk dum nordbo igår när den första solen på länge visade sig. Jag tog tag i en kompis och drog ut till Saltholmen där jag spenderade flera timmar med näsan vänd mot solen. Man kunde ju tro att jag skulle ha lärt mig förra året när jag blev utskrattad überkräfta på Stenas personaldäck. Men det verkar aldrig fastna. Etyldemens nästa?

Imorrn ska jag på årskontroll efter ögonoperationen (det bästa beslutet i mitt liv). Den läkaren är så gullig! Jag fick en spontan kram när vi skulle säga hejdå i höstas efter alla kontroller.

Hoppas jag svalkat ner mig i huden till imorgon så jag kan dra ut och bränna på igen. Vore gött.

Orgasmaddict/socialmasochist?

Jag har aldrig fejkat en orgasm. Jo, det har jag ju men bara för att jag varit trött just den gången och ville få sova. Men jag har aldrig låtit en kille tro att han är bra om han är dålig. En självklar princip: Du ser själv till hur ditt sexliv ska vara och om du låter honom tro att du är nöjd trots att du aldrig får komma kan du inte skylla på honom. Han handlar i god tro.

Men hah! Vilket skitsnack! Jag och en av de bästa vännerna diskuterade ivrigt som vanligt över en fika när jag plötsligt insåg: Jag fejkar det som fan! Jag låtsas att jag är nöjd med ett sms varannan dag. Jag väntar till och med strategiskt några timmar med att svara för att själv verka cool. Jag göder, uppfostrar och imiterar ett beteende jag inte vill vara med om!

När det gäller den fysiska njutningen har jag alltid lagt ansvaret på mig själv. Som i uttrycket "Man får så roligt som man gör sig". Aldrig att jag skulle ligga still och vänta(hoppas) på att få det levererat. Men uppenbarligen är det just precis så jag agerar i andra situationer.
Vi kom fram till att vi måste göra något, vännen har precis samma problem med sin nya pojkvän (som till och med har samma namn som min). Men vad? Det brukar vara så lätt att ge råd(man själv aldrig skulle våga följa) till vänner med problem. Men nu när ingen av oss kunde ge ett objektivt råd(som vi såklart skulle slippa följa) kom vi inte fram till nånting.

Utom att vi måste sluta fejka.

Besöket på landstället var förresten fantastiskt! Jag lyckades pricka in de enda två soldagarna i juli och spenderade de på klipporna på västkusten med den nya kärleken. Jo, för nu har vi sagt att vi är kära! (han först såklart, som om jag skulle våga.)

Wohoo!

Ok, imorgon åker jag ut till hans landställe.. Just nu känns allt fantastiskt!

Jag fick instruktioner att ta med mig kläder som tål att få makrillblod på sig. Jag hoppas på en mysig fisketur och att han inte försöker få mig att rensa fiskstackarna. För då kommer jag inte kunna äta de sen. Så är det när man varit vegetarian av emotionella skäl i åtta år.

Han var här i början av veckan och träffade mina föräldrar för andra gången. Det gick bra och han la fram en fantastiskt träffande analys av de efteråt. Jäkligt kul, själva var de inte alls lika nyanserade i sina analyser.

bipolaritet

Och så plötsligt var det bra igen! Han bjöd in mig till familjens sommarställe och vi skulle ha så mysigt! Var så glad över att han bjöd in mig, hans familj skulle också vara där. Kände mig väldigt accepterad i några dagar. Jag var alldeles för glad för att känna behov av att skriva av mig här.

Men

Inte blev det nån landet-vistelse inte. Nejdå, och allt på grund av nån kompis till honom som bor i sydamerika och skulle komma hit nu men som inte gjorde det(?). Och de ska kanske till Gotland. Jag förstår som vanligt ingenting och går bara runt och deppar. Var inne i stan och promenerade runt istället för att åka ut till deras ö och mysa.

Det är inte såhär det ska kännas. Jag vill vara kär och lycklig, inte olyckligt kär.

Näsnäve

Igår såg jag ett program på Discovery. Det handlade om en sorts mullvad som hade 22 tentakler på nosen(det är sant!). Det var som en liten rosa hand den kände sig för med.
Det där programmet provocerade mig nåt enormt. Varför har ingen berättat om det tidigare?! Hur kan man hemlighålla ett så absurt skapat djur och hur kan det överhuvudtaget finnas?

Jag svor inombords hela vägen hem till min bror.

Rör inte min kompis!

Nej, det blev inte mycket sol ute i skärgården.. Men jag åkte en hel del moppe, det var kul! Jag sjöng ljudligt och lyckligt för fåren och kossorna när jag svischade förbi.

Min tilltänkta sambo till hösten har precis fått en riktigt fin praktikplats i Stockholm, så hon ska flytta dit istället för ihop med mig. Tråkigt, tänkte jag. Sen kom jag att tänka på att min kompis G ska flytta till Uppsala till hösten. För bara några veckor sedan frågade han mig om jag visste någonstans han kunde bo. Perfekt, så jag frågar honom. Svaret blev ungefär "Det vore jättekul! Men jag har ju flickvän nu och så, så det vore nog ingen bra idé".
Jag har svårt att förstå varför. Vi är kompisar från gymnasiet och har aldrig haft nåt på gång. En annan killkompis kunde inte ens träffa mig på fika när han hade skaffat flickvän. Det känns så tråkigt att vissa tjejer verkar förbjuda sina pojkvänner att träffa gamla vänner. Endast på grund av deras kön.
Jag skulle själv inte gilla om min pojkvän skulle bo ihop med ett ex eller så men om det gällde en vän?

Å andra sidan har jag och en av mina bästa väninnor pratat många gånger om att vi nån gång kommer bli så brutalt blåsta på grund av vår totala brist på svartsjuka.

Say what?

Ehm, jaha? Det verkade inte vara så mycket panikproblem när jag väl kom dit och hälsade på. Allt var pussipuss som vanligt. Det som hade stressat honom lite var att han en gång tänkt att han kanske ringde mig för sällan.
Och ja, tack för det får man väl säga men vad sjutton? Blir han så stressad att han måste prata om det av nåt så litet? Jag kommer ju aldrig våga vara först med att säga nånting, inte ens att jag är kär i honom. För nej, förstår ni, det har vi inte sagt än. Det är väl kanske underförstått när vi håller handen och pussas inför hans vänner. Men att uttala en sådan bomb det vågar jag inte. Verkar som om jag får hantera det här guldägget med silkesvantar om han inte ska spricka.

Svalhetsplanen funkade för övrigt perfekt, han försökte till och med locka med massage för att jag skulle stanna. Men nej, vi fick slänga ner frukostgröten han hade lagat i en påse och dra iväg till stationen. Sthlm blev väldigt kul, alltid lika roligt att träffa gamla och helt nya vänner.
Tyvärr råkade jag doppa min halsduk i en pöl med öl/kiss på debaser och fick tvätta den. Det var tråkigt för Han hade haft på sig den och den luktade som honom.. hehe, tur att han inte läser detta, döm om paniken!
Sen blev en kompis nerslagen av vakter vid Södermalmstorg också. Något av det obehagligaste jag varit med om. Synd bara att han, full som han var, ljög sen när han skulle polisanmäla det.

Nu ska jag ut till en ö på västkusten i en vecka. Hoppas på sol kan man ju iaf..

Jag som trodde det var tills vidare.

På fredag åker jag till staden där grabben(herrklubben) bor. Sen för att verka mycket svalare än jag är åker jag vidare till Stockholm på lördagen. Det är inte min egen idé. Eller jo, men jag hade egentligen hellre stannat längre. Han har uttryckt att han inte vill ha all press med ett förhållande, att bli uppbunden, att han tänkt vara singel (insert ett gäng valfria bullshitklyschor)etc. etc.
Så nu måste jag spela spelet. Jag hatar spelet. Jag är inte en krävande flickvän, tro inte det. Jag har faktiskt fått höra att "det är så fritt att vara med dig" från en tidigare pojkvän som varit hunsad av sitt ex. Hon hade visserligen bestämt att de båda skulle vara veganer(mot hans vilja) så det var väl inte så konstigt att han tyckte jag var tillåtande när jag lät honom välja folköl på hemköp.
Den här nye killen kanske har haft ett sjukt krävande ex som inte låtit honom vara det allra minsta spontan med sina kompisar och tvingat honom att rapportera minsta steg. Men hur kan han tro det om mig? Vi har haft det helt casual ihop hittills och inte ens bestämt om vi ska vara ihop eller inte, efter två månaders dejtande och köpenhamn till och med. Hur fritt kan det egentligen bli?
Nyss ringde jag och meddelade sthlms-svängen. Han lät lite paff och blev nyfiken på vad jag skulle göra där. Precis rätt reaktion. Nu gäller det bara att se hur länge jag måste spela spelet.

Är det ingen uppsägningstid på det där medlemskapet?

Aftonbladet översätter fritt:

"pussy posse" betyder tydligen "musuppbåd"!
Det var det löjligaste/roligaste jag hört sedan George W Bush påstod att USA är en del av Europa.

Det oundvikliga

Så nu var det alltså slut. Hon finns inte mer. Hon som funnits så nära mig sedan jag var nio år. Här syns lyckan från den sista promenaden under den sista dagen. Med blicken man förut såg så ofta. Det var en härlig promenad. Hon, jag och min bror.

Kärlek och sorg

Köpenhamn var fantastiskt, mycket sol och kärlek. Helgen kröntes med att grabben följde med till Göteborg och stannade en natt. Stor lycka!

Men, på tisdag är det förmodligen dags att ta bort en av mina allra bästa vänner. Min älskade hund har blivit trött och orkar inte mer. Hon är gammal och det har legat i bakhuvudet i flera år att det snart är dags. Det verkar som om dagen har kommit.

Vemodigt

På tisdag flyttar jag ifrån mina nya, kära vänner. Visserligen bara över sommaren och visserligen tillbaka till mina gamla, kära vänner och hoods ett tag. Men ändå.
Det är sorgligt och jag vill inte riktigt.

Jag hoppas att sommaren kommer bli fylld av sol och romantik så den går fort.

På torsdag blir det Köpenhamn!

På östfronten intet nytt

De senaste veckorna har inte så mycket hänt. Jag har dragit runt och läst vad jag velat när jag har velat. Gjort precis vad jag velat. En del festande har det blivit. Tisdagkvällen var fantastiskt rolig men resulterade ont i halsen och snuva. Inget att skriva om direkt.
Genom detta frivilliga läsande har jag insett att humanismen är en livsåskådning som verkligen passar mig. Läs "Tro och vetande 2.0" av Christer Sturmark så kommer du förstå. Hårda krav på logik och empiri, men samtidigt ett sinne öppet för nya erfarenheter.
Jag har också läst en annan väldigt intressant bok som jag nu håller på att distribuera bland släkt och vänner. Nämligen "Med uppenbar känsla för stil" av Stephan Mendel-Enk. Han är en sportjournalist som skrivit hur pojkar fostras in i att bli "riktiga män", dvs stå upp för laget, inte vara en kärring osv. En mycket intressant bok om den påverkan män växer upp/lever under och hur den och den manliga könsstereotypen förtrycker inte bara kvinnor utan även män.

På kärleksfronten går det lite långsamt. Vi bor sådär 20 mil ifrån varann. Men det går framåt i alla fall, nästa helg åker vi till Köpenhamn ihop!

Canasta låter knastrigt

Tävlingsinstinkt fascinerar mig. Att man kan bli så själaglad över ett fyrtal i sexor eller drämma näven i bordet för att man blev tvungen att sätta ett gäng tvåor på chans. Kanske hänger det ihop med att identifiera sig med "sitt" lag. Att läget i allsvenskan påverkar den egna dagsformen. Jag har aldrig förstått det där. Hur kan en person anse att dess egen ära står i relation till Mellbergs(eller för den delen Tottis) dagsform? Hur kan det egna värdet fluktuera i takt med hur man presterar på ett sällskapsspel? Visst har det evolutionärt funnit ett stort värde i att prestera bra och visa sig duktig men nånstans måste väl gränsen dras? Och varför har inte jag denna drift? Betyder det att jag inte skulle klara mig om survival of the fittest fortfarande gällde? För visst kan jag hålla mig vid liv utan den här driften. Jag måste inte slåss för att fylla min korg på ica eller kasta ut nån annan för att få tak över huvudet. Har jag en motsatt gen eller är den bara hämmad? Var det den som gjorde att jag låtsades förlora mot mitt ex i backgammon för att behålla husfriden? Är inte husfriden ganska viktig för artens överlevnad? Rent evolutionärt alltså. Eller är det naturens motsvarighet till skolans "åtgärd" att sätta lugna flickor intill stökiga pojkar för att de skulle smitta av sig? Finns jag på jorden för att komplettera nån stackars halv mansfigur, eller är det jag som har ett problem som behöver åtgärdas?

Vissa anser tydligen att det är jag som är ett freak.

Harpo, Chico och jag

Åh, jag vet inte. Jag har träffat en fantastisk kille. En sån där som jag i vanliga fall kanske inte skulle ha vågat satsa på. Eller vågat och vågat. Jag har nog alltid tänkt lite som Groucho Marx efter att han fick medlemsskap i en eftertraktad herrklubb: "En klubb som vill ha mig som medlem vill jag inte vara med i". Men nu försöker jag övertyga mig själv om att den här klubben faktiskt kan vara värd att vara medlem i. Även om den(är så dum att den) vill ha mig.

Ikväll har jag suttit på en pub och snackat med folk från väldigt skilda länder. En amerikan, med 1600-talsursprung från Sverige, hävdade att namnet Rambo är taget från en äppelsort som kommer från Sverige och som togs över Atlanten av tidiga emigranter. Rambo ska tydligen vara ett svenskt efternamn. Alla med det efternamnet måste ha flyttat österut då för 400 år sen för nån familjen Rambo har jag då inte hört talas om.

Men det gör ju åtminstone att jag känner mig lite tuff ikväll.

Åvår

Igårkväll fixade jag och några vänner fetaostlax i ugnen och klyftpotatis. Sen tog vi med oss allt och satte oss vid ån och åt. Finare utsikt får man leta efter.















Domkyrkan i skymningen

allt är möjligt

Det kan hända att man åker ut i skogen med 25 andra hugade en helg. Det kan hända att man har väldigt trevligt och äter mat, spelar så ska det låta, har musikquiz och dansar i flera timmar. Det kan hända att man drar sig till bastun och alternerar den med hopp i sjön. Det kan hända att man bastar i fyra timmar medan man svalkar sig med lådvin. Det kan hända att det slutar såhär.

Fattar du, de var STÖRST på åtti-talet!

Men vad är det för folk jag bor med egentligen?
Nyss kom en av de förbi och berättade exalterat att Style ska återförenas. De ska spela i en lokal 50 m från där vi bor på fredag.

Jag: va? vilka?
Hon: Vet du inte vilka det är?!! Det var de som gjorde Dover & Calais och Vill ha dig i mörkret hos mig. De var STÖRST AV ALLA på åtti-talet! Fattar du, de var STÖRST!
Jag: Jag trodde att Gyllene Tider gjorde den där Vill ha dig...
Hon: Näj! Det var Style! Först hette de free-style....blablabla...melodifestivalen...blabla(minns inte allt som sades, förf. anm.) Jag hade lätt gått om jag inte hade varit i fjällen då!
Jag: ...ok

Jo, jag är på väg tillbaka!

Det har väl märkts att jag inte har haft så mycket att säga på sistone. Jag har varit stressad rent generellt. Över omställningen att plötsligt plugga och ha väldigt mycket mindre pengar än när jag jobbade. Över att behöva plugga på grejer som jag har läst för flera år sedan och inte har tenta-kvalité på i huvet. Svårt att sitta inne och plugga på nåt hjärnan tror att den kan när det är 20 grader precis utanför på gräsmattan..



Annars har jag upptäckt att det är riktigt fin akustik i tvättstugan, speciellt i torkrummet. Ibland hörde jag en manlig röst svara på mina arior. Eller så var det bara önsketänkande.

Hela dagen idag har jag haft Mikas Grace Kelly på hjärnan. Det är en utomordentligt fantastisk låt men till slut var jag tvungen att bli av med den.. Så jag bestämde mig för att återupptäcka Imogen Heap.

För jag drrrar nu

Imorgon bär det av hem till västkusten över helgen! Till det vatten man får kalla kanal, äntligen.
Det ska bli fint men samtidigt känns det skönt att snart få komma tillbaka hit igen. Nu är det ju här jag bor.

Påsken kommer bli härlig! Vi är några stycken som haft en socker-detox-pakt. Straffet om man fuskade var att de andra skulle få skicka ett sms till vem som helst i ens telefonbok. Sen skulle de ta bort sms-et ur utkorgen så enda sättet att få veta vad de skrivit och till vem skulle vara om personen i fråga hörde av sig.
Tiden för pakten går alltså ut när påsken börjar och än så länge har ingen knäckts. Men straffet är så hemskt så det vette fan om jag inte hade ljugit om jag hade fuskat..

Glad Påsk!

Är det förresten nån som har tänkt på att Fyrisån rinner helt fruktansvärt fort?
Jag får lite svindel varje gång jag går över.

En lycka kommer aldrig ensam

Ibland är det skönt att vara pank. Som nu. Jag skulle verkligen behöva en helkroppsspegel, har levt med bara badrumsspegeln i flera månader nu. Men fan, cykla ut till IKEA, dra runt där bland massa folk som verkar sätta ära i att gå ivägen för andra och sen cykla tillbaka med en två meter lång glasbit på pakethållaren? Skönt att ha en odiskutabel anledning att slippa.

Annars har det blivit mycket vin och härligheter vid kanalen(som tydligen är en å och kallar man den nåt annat blir man utskrattad) i solen nu senaste veckan. Det har grillats och umgåtts och museibesökts och liknat ett liv. Ett sånt som jag vill ha alltså.

För övrigt har jag romansat ner mig i en kompis bror. Kompisen har peppat och tyckt att det är en bra idé ("då blir vi släkt! svåger och svägerska! men tänk på att inte bli för nära med svärföräldrarna blablabla" inte för att jag hade hunnit så långt men det är ju härligt att nån tänker på framtiden)

Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter

Jag har ingen cykel i den här stan. Men jag har vänner. Så jag lånade en när jag skulle på ett viktigt ärende i morse. En statistiktenta. En omtenta. Jag hade hellre lyssnat på alla knugens riksdagsöppningstal på repeat i en vecka.

Cykeln var grön och fin. En sån där gammal snirklig som har ballongdäck och gör att man sitter helt rak i ryggen. Skrället hade ingen pingla så jag fick säga "plingpling" när jag ville cykla om.

Efter dessa två förödmjukelser var det tur att min bror ringde och gnällde lite för att jag ringer honom så sällan. Då blev jag glad.

Jag är ett får i vargakläder.

Det är nån slags konstant tentaperiod här i Uppsala verkar det som. Jag är aldrig ledig!
Hela tiden examinationer av olika slag(duggor, seminarier, experimentplanering/genomförande/redovisning) och till slut själva tentan. Extragrejerna är ju inte värda någonting heller utan måste bara göras för "annars får man inte ut sina poäng". Utpressning, I tell ya!

Sen känns det ju ibland som att jag kanske borde ha valt en utbildning som inte fullt så många människor har fördomar om. Rent pinsamt vad konstiga reaktioner man kan få ibland.

Häromdagen hade jag långa, väldigt intressanta diskussioner med många olika människor om hur det kommer sig att blåmärken kan rinna. Ursprunget till denna fascination var såklart min egen fot och dess stukning som förra veckan orsakade ett fetingblåmärke. Detta blåmärke har(som den klyftige läsaren redan anat) såklart runnit. Fascinerande.

Igår brunchade jag med ett gäng hemma hos en kursare. Jag höll i den fulla vattenkokaren och frågade M om han ville ha te-vatten. "jättegärna" blev svaret. Jag frös till men bestämde mig för att hälla upp först. Lyckades fejka en gäspsträckning med kannan på bordet. mission accomplished.


nej, jag tänker inte berätta vad jag pluggar, tänk om ni börjar tro konstiga saker.

Vattenskalle

Så fort jag hör ordet jättegärna, oavsett om det är jag själv som säger det eller någon annan, måste jag genast göra den här rörelsen. Inte för att det skulle "hända nåt hemskt" eller så om jag inte gjorde det utan mest för att det hör till, som en nödvändig illustration av ordet.
Fast jag försöker ändå alltid dölja det.
Få det att se ut som en vinkning eller en del av mitt kroppsspråk.

Six things I love about her.

1, För två månader sedan flyttade jag över 50 mil med tre dagars varsel.












2,Till min förvåning upptäckte jag nån gång i höstas att Poseidon inte alls har sådär liten snopp som man alltid trott. Står man på Konserthusets trappa ser man hur det egentligen ligger till.














3, När jag var runt femton snodde jag och en kompis hennes pappas motorbåt. Det var sent på kvällen och vi drog över till en annan ö för att hyra film. Vi var skiträdda för kustbevakningen för vi kunde inte sätta på lanternorna. Det var stängt så när vi kom tillbaka bröt vi oss in i hennes bortresta kompis hus och tittade på nån film de hade. Livrädda hela tiden.






4, Jag är en jävel på ost i alla dess former. Jobbade i en ostaffär hela hösten och julen. Fotot är inför en ost- provning med 200 pers på Panorama Hotel i Göteborg.









5, Jag drog till Italien en termin när jag var nitton. Hängde mycket med en sjukt rolig pizza- bagare som hette Valente. Han brukade skjutsa mig hem på sin vespa.










6, Jag har styrt ett av Stena Lines största fartyg flera gånger(på natten och under uppseende av förste styrman bör kanske tilläggas). Fick ringa ner till maskin efter ett falskt brandlarm, det blev helt tyst i luren.
En gång var vi skitnära(ok, plotskärmen sa att det var 20 min kvar..) att krocka med TRE trålare på en gång. Jag styrde upp situationen.








Ung Tant och Åsa, ni är utmanade. Ni vet vad det handlar om va?

jag älskar svamp, jag är funghamentalist.

I min familj har vi aldrig sagt makaroner utan rackamoner.
Jag har nu gått ett steg längre och börjat kalla de rackarns mormoner.

"glutenfritt, tack"

pissin´ in a river, watchin´ it rise

Idag har jag sovit alldeles för länge, haft ont i huvet, återupptäckt Patti Smith, sytt om kläder och ätit smärtsamt mycket fruktsallad.

I fredags stukade jag foten(igen), två grabbar bar hem mig i "kungatronen". Jag kände mig upphöjd och avgudad. Konsulterade min vän nästan-färdig-läkaren för att få lite mer uppmärksamhet. Jag fick ett "äh, lägg den högt".

Björn har hånglat med Ola Salo. Igår fick Christian Luuk tydligen en kyss av Ola.
Luuk är därmed läppsvåger med Björn.

Äntligen lugn.

Sitter och lyssnar på rockin´ Nina Simone och surfar lite.
Har inte hunnit med det på en vecka. Har pluggat som en tok och mitt i allt åkte jag till Göteborg hela helgen. Blev vrålförkyld men det kunde ju inte hindra mig från att träffa vännerna, hälsa på ett av de gamla jobben, gå på systers födelsedagsfest och äta middag med familjen.

Lördagen bjöd på några timmar rock på Showdown. Huvudakten för kvällen var Alex Face, ett helt grymt band. Lyssna bara på Smell like a woman!

Nu är jag tillbaka och nästan frisk men måste genast nedsänka mig i en ny pluggperiod, på lördag är jag fri!

Samuraj Cities

Och har ni missat Samuraj Cities så är ni ju tokiga.
Mycket begåvade killar som varit med i hur många olika projekt som helst tidigare.
Det har alltid varit bra men det har aldrig fått fart.

Men nu, nu händer det!

God festivale!

Första Roskilderesan var ren impuls. Jag och en kompis bestämde oss och fick tag i biljetter dagen innan vi åkte. Vi kajkade ner med en tjej vi inte kände i hennes sjukt risiga Volvo 242. Förardörren gick inte att öppna inifrån och passagerardörren gick inte att öppna utifrån. Det skapade en tröttande rutin.
Jag och norrmannen hånglade, såg många bra spelningar och var glada. Vädret var fantastiskt.
Inte anade jag då att jag snart skulle bli övergiven för en halvårslång hardcore-turné.
Vi hann nästan hela vägen hem.
Kylaren sprack vid Redbergsplatsen.

I like it moist

Idag outade jag för några nya vänner att jag inte kan äta torra saker. Eller blev outad kanske man ska säga, de såg att jag inte åt upp findus-pajkanten.
Men det blir nästan som en allergisk reaktion för mig. Som att halsen svällen upp och det absolut inte går att svälja.
Som barn var jag av naturliga skäl aldrig särkilt entusiastisk inför fikastunden när man var på utflykt.




Undrar vad som kan ha hänt i min barndom som gjort mig till torr-allergiker.

Den som söker skall finna

Med skrivkramp i högerhanden efter fem timmars pluggande sprang jag runt och letade efter det där obduktionsbordet. Det hade jag fått höra om när jag av nervositet snick-snackade med gynekologen.
På detta obduktionsbord hade de nämligen upptäckt nån typ av bi-bukspottkörtel, eller fan vet, när institutionen för medicin låg där min institution nu ligger.

Jag hittade inget obduktionsbord. Men jag hittade en mini-dator från 50-talet. Två meter hög och tre meter bred, snacka kompakt.

Två favoriter

Salem Al Fakir i lördags var fantastisk! Bara själva faktumet att han är en exalterad Frodo-kopia får mig att älska honom. Efter det bejublade extranumret "thanks for listening" blev han inropad igen. Han sade att han var jätteledsen att han inte hade mer att spela. Det var jag också, fast jag var samtidigt väldigt nöjd. Tack Salem, du gjorde min kväll!

Icke att förglömma Oholics spelning på O-baren 14/2. De kommer ta över efter Soundtrack of Our Lives(precis som Ebbot sagt), helt garanterat.