Mitt liv som hund

I måndags tog jag upp de där grejerna jag skrev om senast. Vad som hade fått mig att tvivla på definitionen och så. Att han hade gjort mig förvirrad. Berättade i ett mail på facebook. Förväntade mig inget svar direkt.

På tisdagen gjorde han slut. I ett svarsmail på Facebook.
Han som är 29 år och såg det som att vi varit tillsammans i fyra månader. Det kan vara det mest patetiska jag varit med om.
Han avslutade mailet med typ "ring om du vill, du är viktigt för mig och jag finns här för dig." Jag ringde direkt. Fick telsvar i örat tre gånger. Gav upp och ringde A istället. Hon blev helt paff.

När jag väl kom fram var han tystlåten och kunde inte riktigt förklara varför. Det var ju det här med pressen såklart och kravet om att planera framtiden. Den enda planering som kommit ifråga är att jag frågat om han skulle kunna ta ledigt nån gång i vinter så vi kunde åka skidor. Bara frågat inte krävt.
Jag frågade när han hade tänkt ta tag i detta om jag inte gjort det. Det kunde han inte svara på.

Jag blir så ledsen av att det inte verkar finnas någon som kan tänka sig att offra någonting för mig. Den här kan inte ens tänka sig att planera att ses en vecka innan det ska ske. Allt ska planeras i sista sekund. Det är jävligt respektlöst eftersom jag då blir hängande i luften och måste säga "kanske" till allt annat jag vill göra. Hela tiden.

Jag är trött på killar som inte kan tänka sig att kompromissa det allra minsta. Jag får väl skärpa mig och sluta vara så självdestruktiv också. Sluta gå med på att hänga i luften. Samtidigt ville jag ju inte säga nej när han ville ses. Jag ville ju träffa honom.

Livet är skit just nu.
Den här delkursen knäcker mig och har kört den akademiska delen av min självkänsla i botten. Tur att den är slut på tisdag, oavsett hur det går på tentan. Så kanske en del av livet kan börja peka uppåt igen.

Define my ass

Jag har varit hos mannen. Druckit te, pussats, utflyktat och fått den där definitionen. Ni vet den som jag suktat efter i över fyra månader nu?
Han påstod att vi varit tillsammans sen början av sommaren. Jag blev lycklig i hjärtat men tänkte i mitt stilla sinne på det där telefonsamtalet innan midsommar när han deklarerade att han tänkt vara singel ett tag och att han kände sig pressad. Förväntade han sig ingen efterverkan av det? Är det nåt man säger till sin flickvän? Skojar man bort hela grejen när hon säger att hon är kär i honom (minns inte om jag berättat om det men han klämde iaf ur sig: Mmm, bra.. det ska jag utnyttja!)?

Nu har jag den, definitionen alltså. Fast när man lägger ihop den med allt det andra vet jag inte vad den är värd.

De som känner mig vet att jag blir off när nån blir för på.
Det får mig att bromsa. Men bara lite den här gången. Som när man har dynamon på framhjulet.

Som vanligt begränsar jag mig i vad jag säger i såna här situationer. Jag börjar så lätt gråta när det är känsligt(förr i tiden bara när jag bråkade med pappa men numera gäller det tydligen alla). Därför sa jag inget om ovanstående. Får låta det mogna till nästa gång. På tåget hem fick jag dölja mina nya stödord för ett nyfiket skin som satt brevid.

Hur jag hamnade kallsvettig på golvet i ett museum efter stängning.

Jag tar chansen att smita med en kvällskurs på en dissektion under förevändning att jag kanske vill gå kursen(den handlar om hjärnan och sjukdomar men jag har läst så mycket sånt redan). Egentligen vill jag bara vara med på en sjukt häftig grej och ta ett steg på vägen mot att våga vara med på obduktion. Det hela äger nämligen rum i den gamla obduktionssalen på Museum Gustavianum i Uppsala efter att muséet stängt för dagen. Salen är uppbyggd som en brant amfie-teater med obduktionsbord i mitten och insläpp av dagsljus längst upp i kupolen. Äldst i norra Europa eller nåt sånt. Riktigt spännande!

Demonstratören är neurokirurg och förevisar de 2,5 hjärnor han har med sig. Han berättar hur dessa människor har givit sitt tillstånd och att de varit gamla. Vi ställer frågor och lyssnar spänt på svaren. Skalpeller och en såg som liknade en brödkniv låg prydligt utlagda på pappersduken. Jag är intresserad och lite upprymd, men inte mycket mer.

Plötsligt känner jag mig kokhet. Krånglar av mig ull-tröjan där jag står längst in i den smala gången på min våning.
Det hjälper inte.
När jag börjar bli yr märker jag att det är för smalt för att sätta mig på huk.
Samtidigt som jag tänker "nej, jag vill ju titta mer!" får jag be alla i min gång gå ut och sedan vänta på att de suckande ska göra det. Sega jävlar! Jag håller på att svimma här!

Jag går ner en våning för att hitta nånstans där jag kan ligga. Ett stengolv i övre hallen(där universitetsutställningen är) passar bra för min drypande rygg.
Kallsvetten flödar och jag är snustorr i munnen. Det tar runt 20 min innan jag kan ställa mig upp igen.
Då har jag missat resten.
Jag går hem och äter nutella direkt ur burken.

Det är inte alltid så kul här.

Den senaste veckan har varit sprängfull av otroligt ointressanta saker som ändå måste råpluggas på djupet. Det är det enda sättet för mig att förstå dem. Jag måste sätta mig djupt, djupt in i statistikens gråa vindlingar. Helt enkelt därför att jag avskyr de.
Jag och närmaste vännen här har varit växelvis vrålnere. Allt kärleksrelaterat. Enda skillnaden är att min kärlek egentligen ska vara såndär nykärhet utan problem. Men det är den inte. För jag vågar inte ställa några krav. Idag var det min tur att gråta offentligt. Och inte såg det bättre ut av att mina händer har varit mörkt blågrå sen igårkväll. Jag verkar nämligen tro att jag inte består av samma materia som alla andra. "Använd platshandskar om du färgar tyget för hand" <--Äh, sånt kan långsamma töntar som låter det suga in hålla på med. När jag tänker efter har jag kanske använt samma motivering till att låta bli att använda kondom. Många gånger. När jag försökte få bort färgen insåg jag en gång till att jag de facto är människa. Johodo, jag blöder också om man fotfilar mina knogar.

För övrigt har jag haft många tankar på om jag borde ta bort det senaste inlägget. Jag kände redan när jag postade det att det inte var helt PK. Men vem fan vill vara PK hela tiden? Det ville tydligen den kortvuxne man som kom till mig i drömmen och kallade mig homofob för att jag hade hävdat att jag visste hur det är att vara handikappad, som han. Jag hänvisade till min erfarenhet av att jobba med äldre. Jag förstår att han(jag) tyckte jag var dum i huvet men jag vet inte riktigt hur han menade med sitt genmäle.

På fredag åker jag till den där fine som jag nu träffat i nästan fem månader. Vi får väl se om jag får med mig nån förhållande-definition hem.
Det skulle sitta fint! Vad det än blir känns det som just nu.

Jag har blivit snuvad på ett land!

Jag och vännen A försökte härom dagen avgöra hur gammal min jordglob är genom att studera landsgränser. Vi fick hintar från nationer som Kampuchea, Jugoslavien och ett till synes murlöst Tyskland. Snurr, snurr och plötsligt fastnar båda våra ögonpar på........ Mauretanien. Va? Ska du säga då. Vad sjutton är det för land?
Jo, det kan jag berätta att det ligger mitt på norra Afrikas Västkust. Gränsar till Algeriet, VästSahara, Mali, Senegal. Dessa självklara afrikanska länder. Men vart har Mauretanien tagit vägen? Jaja, tänkte vi, globen är ju nästan tjugo år gammal. Det kanske har bytt namn (det har ju många andra afrikanska länder gjort under historien). Wikipedia konsulteras och landet finns i allra högsta grad och med samma stolta namn.

Fakta om Mauretanien

• Självständigt 1960 från fransk kolonisering
  
• Statsskicket är Republik (efter en militärkupp av nån junta 2005, den har infört demokrati i landet. Gött jobbat!)
• Namnet låter som ett land ur Kalle Anka
• Alla makthavare har mellannamnet Ould, men man får inte veta varför. Har alla mauretanier det? Som sikherna som heter Singh allihop.
  
• Folkmängd drygt 3 miljoner. Ok, kanske inte så konstigt att man inte hört om landet, de är inte ens hälften så många som vi.
• Yta, typ dubbelt så stort som Sverige men det är mest sand. Sverige är å andra sidan mest skog. Men det är ju garanterat inte lika lätt att sälja sand i Afrika som skog i Europa.
• Slaveri förbjöds 1981 men sägs existera i landet än idag.
  
• Huvudstad är Nouakchott.
  
• Naturtillgångar är järnmalm, koppar, diamant, fisk, olja, fosfat, guld och, hör och häpna: gips. Minsann.

Skämt åsido. Mauretanien finns och är ett land som har problem med tillgång på färskvatten. Dessutom sprider öknen ut sig eftersom trädavverking resulterat i jorderosion.
Så om du inte har nåt annat för dig den 28e november kan du tänka på Mauretanierna, då har de nationaldag.


Till något helt annat:
Jag har de senaste dagarna hört från flera håll att J-O Waldner, ni vet bordtennis-spelaren, inte alls är den svärmorsdröm som många tydligen trott. Vad vet jag, jag har aldrig funderat över saken. Sportgeek skulle väl vara enda funderingen jag haft. Det hela började med att jag fick höra att han hade kommit fram till As kompis på ett uteställe i Sthlm. Det första han gör är att fråga "Har du smakat OS-kuk nån gång?". Gaahahaha! "Nej, men jag skulle gärna prova" sa hon. Nej, det sa hon inte! Hon blev så paff att hon bara vände sig om och gick.

Under illa dolt gapflabb berättade jag detta för vännen H under en utekväll med öl och chips. "Javisst", sa han, "jag har själv sett det. Han kom in på (nåt uteställe i sthlm) och skrek 'Vem vill suga världsmästar-kuk!?' "

Jag är förbluffad. Men utomordentligt road!

H vidhöll sen att den där J-O, "han är allt en riktig heders-tryffel"

Prick-metamorfos

Jag har börjat genomgå en förändring.

1, Ända sen jag började skriva har jag alltid dragit ett snett, fult och alldeles för långt streck över ä och ö istället för prickar.
2, Nån gång i tioårsåldern hade jag en brevvän som gjorde ringar över i-na istället för prickar. Personen var något äldre så jag tyckte per automatik att detta såg vansinnigt tufft ut och tog genast efter.

Men nu minsann, är endast prickar välkomna. Det är faktiskt skitsvårt att bli av med ringarna, de måste man ju ha över å. Som att försöka bli av med matberoende ungefär, man måste ju äta.

Nån slags personlighetsutveckling måste man ju roa sig med när man sitter fast på föreläsningar i forskningsmetodik.


Ps. Häromdan förde föreläsaren ett simpelt filosofiresonemang om huruvida vi har en fri vilja eller inte. Plötsligt reser sig en tjej upp och tjuter: "Jag har visst en fri vilja! Nu går jag!". Och så stormade hon ut.
Jätteskoj att bli provocerad av nåt sånt ju!