"Det stör inte om man inte kan göra nåt åt det"

Jag och två vänner hade en alltför högljudd förfest.
Grannen ringde på, deras 2-åring kunde inte sova.
Helt rätt tyckte jag och tackade honom för att han ringt på. Uppmuntrade till att han/de skulle låta mig veta om de stördes nån mer gång.
Mötte hans fru vid hissen dagen efter. Upprepade mina tack och uppmaningar.

Ingen av de kommenterade med ett ord att deras (otroligt gulliga) dotter skriker som besatt mellan tio och elva varenda kväll. Jag skulle aldrig drömma om att knacka på och klaga. Jag kan inte begära att de ska "få tyst på" sitt barn.
Min stilla undran: Vad är det som gör att föräldrar till skrikiga barn och hundägare vars älsklingar skäller aldrig ens kommenterar faktumet? De måste väl förstå att det hörs och kan uppfattas som störande?
Att visa det vore trevligt och omtänksamt.


(jo, hundar skulle jag kommentera på. där gäller dressyr)

Tomt

Nu är både Anna Pihl och Klass 9A slut. Vilket innebär att min relation med TVn är totalt obefintlig. Jag sentimentalgrät till sista programmet av Klass 9A. Och till sista Anna Pihl också tror jag.

Det känns lite tomt såhär i början av veckan.

Äh, who am I kidding. Det är skönt ju.

Storm troopers

Jag bor i en väldigt exotisk stad. Här kan man nämligen på väg in mot stan plötsligt stöta på en hel armé med storm troopers. Måhända lydigt väntande med ica-kasse i hand. Men ändå.
Mitt på blanka dan.

Och i lördags blev vår väg blockerad av en lång, lång marscherande orkester.

Det ska bli skönt att flytta till lilla lugna Göteborg.

Freudiansk felhörning

Det händer titt som tätt* att jag hör något helt annat än vad personen jag pratar med egentligen har sagt. För att smickra mig själv brukar jag tänka att det beror på min ack så rika fantasi.
Fast jag antar att andra människor också hör snett ibland. Skillnaden är att de säger "förlåt?" eller "vad sa du?" och väntar på svar när de misstänker att de hört fel.

Det gör inte jag.

Nyss promenerade en vän, hennes relativt nya dejt och jag hemåt i natten. Vi pratar om kultur tror jag. Dejten säger nåt** och flinar.
Jag hyser grava misstankar om att jag hört fel. Så burdus kan han väl ändå inte vara?

Men det kan tydligen jag.

För jag säger: Va?! Sa du "ett ess i fittan"?

Och vännen som alltid oroar sig för att inte kunna stå för vad hennes dejter gör och säger.
Undrar om hon nånsin kommer kunna stå för mig.



*dvs sjukt ofta
**"ett ess i fickan" var vad han sa. rockärmen vad han menade. Är det inte lite väl mycket begärt att jag ska koppla felformulerade ordspråk mitt i natten?

Sjunde gången gillt

Jag satte det tamejfan!

När jag och mina vapendragare i förra veckan satt och harvade på institutionen hördes ett skrik från nedervåningen.
R sa, utan att röra en min "Det är någon som är i affekt".
Så torr blir man av att läsa forskningsartiklar och skriva PM dygnet runt i två veckor.