På lördag flyttar jag

En av de närmaste, bara halvårsgamla vännerna ringde när jag precis börjat jobba i morse. Hon hade gjort slut med sin kille. Äntligen. Det syntes på henne att det var rätt även om allt är så jobbigt just nu. För hans del och därmed även för hennes. Vi möttes på Linnégatan och tog ett glas vin.

Jag tänkte på det där med att passa för varann men ändå inte. Hur vet man om det är tillräckligt bra? Och ska man nöja sig med tillräckligt bra? Kan man? De var tillsammans i typ sju år innan hon tog steget. Hon hade ju såklart anat att det kunde vara så men i våras när de köpte lägenhet ihop var hon ändå beredd att satsa. Hon hann inte ens flytta in.

Nu ska kära vännen istället bo hos mig, i mitt ännu oinflyttade rum. Det känns väldigt bra.
Fan vad det känns fint att kunna hjälpa.

Avslöjanden

Igår bjöd jag en nära vän på middag. Vi pratade som vanligt hela tiden och som vanligt mest om relationer. När hungerpaniken började lägga sig och det mest akuta skvallret var avklarat berättade hon om ett one-night-stand hon haft förra helgen. Har man sex direkt brukar det ju av olika orsaker inte leda till nåt långvarigt. På väg till hans hotellrum skrattar hon därför och säger nåt i stil med "Jaa, efter detta kommer vi ju knappast gifta oss direkt" varpå han reagerar med en djup blick och ett "Jag kommer aldrig hålla detta emot dig".

Jag kommer aldrig HÅLLA DETTA EMOT DIG, som om det var uppenbart att hon menade att det var HENNES "okyskhet"(horighet) som skulle hindra ett fortsatt förhållande. Att en välutbildad 29-åring kan uttrycka sig så klantigt och totalt avslöja sin pubertala syn på tjejer, relationer och skuld.

Nu är jag hungrig igen.

Skralt utbud..

Näe, förlåt. Det blir ju inget skrivet! Jag är upptagen med att jobba, sola, älska och leva på andra sätt. Jag har skrivit dagbok så länge jag kan minnas och volymerna kommer tyvärr bara när jag är olycklig. Och det är jag tydligen inte nu.

Jag och killen lär känna varandra mer och mer. Vi är nog rätt lika ändå. T ex har vi svårt att erkänna att vi har fel.. (fast jag måste inflika att jag gjort STORA framsteg med det problemet sedan tonåren)
Sen sist har vi pussats och lagat musselsoppa, cyklat ut till en sjö och badat. Pussats. Tittat på utomhusfilm i en park. Pussats igen.

Annars agerade jag som en typisk dum nordbo igår när den första solen på länge visade sig. Jag tog tag i en kompis och drog ut till Saltholmen där jag spenderade flera timmar med näsan vänd mot solen. Man kunde ju tro att jag skulle ha lärt mig förra året när jag blev utskrattad überkräfta på Stenas personaldäck. Men det verkar aldrig fastna. Etyldemens nästa?

Imorrn ska jag på årskontroll efter ögonoperationen (det bästa beslutet i mitt liv). Den läkaren är så gullig! Jag fick en spontan kram när vi skulle säga hejdå i höstas efter alla kontroller.

Hoppas jag svalkat ner mig i huden till imorgon så jag kan dra ut och bränna på igen. Vore gött.