En av de närmaste, bara halvårsgamla vännerna ringde när jag precis börjat jobba i morse. Hon hade gjort slut med sin kille. Äntligen. Det syntes på henne att det var rätt även om allt är så jobbigt just nu. För hans del och därmed även för hennes. Vi möttes på Linnégatan och tog ett glas vin.
Jag tänkte på det där med att passa för varann men ändå inte. Hur vet man om det är tillräckligt bra? Och ska man nöja sig med tillräckligt bra? Kan man? De var tillsammans i typ sju år innan hon tog steget. Hon hade ju såklart anat att det kunde vara så men i våras när de köpte lägenhet ihop var hon ändå beredd att satsa. Hon hann inte ens flytta in.
Nu ska kära vännen istället bo hos mig, i mitt ännu oinflyttade rum. Det känns väldigt bra.
Fan vad det känns fint att kunna hjälpa.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar