Min råe vän

Igår pluggade jag med min studiegrupp på Värmlands Nation. Då ringer mobilen, okänt nummer.
H svarar på skoj med sin manligaste röst. Tittar sen på mig och säger frågade "postkodlotteriet?"
Jag höjer skeptiskt ögonbrynen och skakar på huvudet.
H fattar hinten och säger "Nej, det tycker vi är skit", sen lägger han på.

En stund senare ringer Poståkeriet och vill leverera ett paket.

Jag saknar västkusten

Jag börjar bli trött på livsavgörande ögonblick. Kan inte allt bara vara i några år eller så? Kan jag inte bara få bo i min lägenhet och läsa på mitt program? Helst kärlek också men det klarar jag mig utan. Isåfall en trygg kärlek. Fast då skulle jag väl få panik och bryta mig ut. Så stryk kärleken.

Om bara de övergripande grejerna var fasta ett tag vore det jävligt skönt. Om jag kunde hänga med min bror, jobba på mina jobb, vara vid havet. Vänner har jag ju här med men visst blir jag lycklig i hjärtat när jag träffar de gamla.

I morgon skriver jag Högskoleprovet. 2,0 skulle säkra de där shyssta åren i Gbg. Allt annat skulle leda till grav osäkerhet fram till antagningsbeskedet, fix av ny bostad här(säkerligen 2a hand) och ångest inför nästa högskoleprov.

Kan du hitta något life-enhancing i det här Paulo?

Efter en väldigt fin helg i Göteborg är jag nu tillbaka i Uppsala. Det känns ok. Men jag har blivit något fixerad vid att lyckas komma in i Gbg till våren och flytta tillbaka. Vägen till det målet heter högskoleprovet.
Ok, tänker jag, här gäller det att göra vad jag kan för att förbättra mina chanser. Efter förra delkursen känner jag mig rätt trygg vad gäller mattedelen så jag köper en pocket på engelska. Nåt lagom enkelt. Den blev en novell- eller typ reflektionssamling av Paulo Coelho, Like the Flowing River. Minns att jag läste Alkemisten nån gång runt femton års ålder och älskade den. Men ursäkta mig, vad är det egentligen för skräp han skriver? Otroligt självklara, simpla funderingar om hur tragiskt det är när en människa inte stannar upp i vardagen. Han beskriver hur Gud räddade honom när han nästan hamnade i en bilolycka. Han berättar om en kvinna som sparar ihop pengar för att kunna följa sina drömmar(alltså såna som man har på natten och inte framtidsförhoppningar), åka till elva platser i världen och göra skulpturer i naturmaterial. Detta gör hon för att upprätthålla equilibrium i världen. Snacka om hybris! Men det här tycker herr Coelho tydligen att vi ska lära oss nåt av. Likaså håller han min tid gisslan genom att skriva en massa bullshit om stavgång och hur fantastiskt det är. Stavgång!

Tyvärr är detta den enda bok på engelska jag har här uppe på östkusten. Ja, förutom kurslitteraturen då. Fan, jag kanske skulle ge mig på att läsa om statistiken istället?





Nyss hörde jag det karaktäristiska skvalet som uppstår när någon kissar ståendes, rakt ner i vattnet. Har jag sagt att det är pappersväggar här?

Ja just det, jag råkade bli outad på en väldigt fin förfest i helgen. Bloggen är numera officiell.

Den heter Ost

Helgen innan domedagen var jag hemma hos mannen. Han hade precis kommit hem efter en vecka på Sicilien.
Han packar upp en stor bit Grana Padano(han satsar på lyx..) och vad som ser ut som Ricotta. Han håller upp granan och säger:

"Just den här heter formaggio tror jag".

Det kan man skratta åt en stund.

Eller så kan man tycka synd om honom för att han är så jävla korkad.

Jag tror jag vet

Man får helt enkelt bestämma sig för att inte tro på sina domedagstankar. Hur verkliga de än är just då, just nu. Samtidigt som jag är övertygad om att det inte finns någon väg ur det här så vet jag att det gör det. Det har funnits förr och det kommer finnas igen.

Jag tror det är så man kommer igenom det.

Men hur man undviker att att bli sådär brutalt hjärtesårad, det har jag ingen aning om.