Vemodigt

På tisdag flyttar jag ifrån mina nya, kära vänner. Visserligen bara över sommaren och visserligen tillbaka till mina gamla, kära vänner och hoods ett tag. Men ändå.
Det är sorgligt och jag vill inte riktigt.

Jag hoppas att sommaren kommer bli fylld av sol och romantik så den går fort.

På torsdag blir det Köpenhamn!

På östfronten intet nytt

De senaste veckorna har inte så mycket hänt. Jag har dragit runt och läst vad jag velat när jag har velat. Gjort precis vad jag velat. En del festande har det blivit. Tisdagkvällen var fantastiskt rolig men resulterade ont i halsen och snuva. Inget att skriva om direkt.
Genom detta frivilliga läsande har jag insett att humanismen är en livsåskådning som verkligen passar mig. Läs "Tro och vetande 2.0" av Christer Sturmark så kommer du förstå. Hårda krav på logik och empiri, men samtidigt ett sinne öppet för nya erfarenheter.
Jag har också läst en annan väldigt intressant bok som jag nu håller på att distribuera bland släkt och vänner. Nämligen "Med uppenbar känsla för stil" av Stephan Mendel-Enk. Han är en sportjournalist som skrivit hur pojkar fostras in i att bli "riktiga män", dvs stå upp för laget, inte vara en kärring osv. En mycket intressant bok om den påverkan män växer upp/lever under och hur den och den manliga könsstereotypen förtrycker inte bara kvinnor utan även män.

På kärleksfronten går det lite långsamt. Vi bor sådär 20 mil ifrån varann. Men det går framåt i alla fall, nästa helg åker vi till Köpenhamn ihop!

Canasta låter knastrigt

Tävlingsinstinkt fascinerar mig. Att man kan bli så själaglad över ett fyrtal i sexor eller drämma näven i bordet för att man blev tvungen att sätta ett gäng tvåor på chans. Kanske hänger det ihop med att identifiera sig med "sitt" lag. Att läget i allsvenskan påverkar den egna dagsformen. Jag har aldrig förstått det där. Hur kan en person anse att dess egen ära står i relation till Mellbergs(eller för den delen Tottis) dagsform? Hur kan det egna värdet fluktuera i takt med hur man presterar på ett sällskapsspel? Visst har det evolutionärt funnit ett stort värde i att prestera bra och visa sig duktig men nånstans måste väl gränsen dras? Och varför har inte jag denna drift? Betyder det att jag inte skulle klara mig om survival of the fittest fortfarande gällde? För visst kan jag hålla mig vid liv utan den här driften. Jag måste inte slåss för att fylla min korg på ica eller kasta ut nån annan för att få tak över huvudet. Har jag en motsatt gen eller är den bara hämmad? Var det den som gjorde att jag låtsades förlora mot mitt ex i backgammon för att behålla husfriden? Är inte husfriden ganska viktig för artens överlevnad? Rent evolutionärt alltså. Eller är det naturens motsvarighet till skolans "åtgärd" att sätta lugna flickor intill stökiga pojkar för att de skulle smitta av sig? Finns jag på jorden för att komplettera nån stackars halv mansfigur, eller är det jag som har ett problem som behöver åtgärdas?

Vissa anser tydligen att det är jag som är ett freak.

Harpo, Chico och jag

Åh, jag vet inte. Jag har träffat en fantastisk kille. En sån där som jag i vanliga fall kanske inte skulle ha vågat satsa på. Eller vågat och vågat. Jag har nog alltid tänkt lite som Groucho Marx efter att han fick medlemsskap i en eftertraktad herrklubb: "En klubb som vill ha mig som medlem vill jag inte vara med i". Men nu försöker jag övertyga mig själv om att den här klubben faktiskt kan vara värd att vara medlem i. Även om den(är så dum att den) vill ha mig.

Ikväll har jag suttit på en pub och snackat med folk från väldigt skilda länder. En amerikan, med 1600-talsursprung från Sverige, hävdade att namnet Rambo är taget från en äppelsort som kommer från Sverige och som togs över Atlanten av tidiga emigranter. Rambo ska tydligen vara ett svenskt efternamn. Alla med det efternamnet måste ha flyttat österut då för 400 år sen för nån familjen Rambo har jag då inte hört talas om.

Men det gör ju åtminstone att jag känner mig lite tuff ikväll.