Tävlingsinstinkt fascinerar mig. Att man kan bli så själaglad över ett fyrtal i sexor eller drämma näven i bordet för att man blev tvungen att sätta ett gäng tvåor på chans. Kanske hänger det ihop med att identifiera sig med "sitt" lag. Att läget i allsvenskan påverkar den egna dagsformen. Jag har aldrig förstått det där. Hur kan en person anse att dess egen ära står i relation till Mellbergs(eller för den delen Tottis) dagsform? Hur kan det egna värdet fluktuera i takt med hur man presterar på ett sällskapsspel? Visst har det evolutionärt funnit ett stort värde i att prestera bra och visa sig duktig men nånstans måste väl gränsen dras? Och varför har inte jag denna drift? Betyder det att jag inte skulle klara mig om survival of the fittest fortfarande gällde? För visst kan jag hålla mig vid liv utan den här driften. Jag måste inte slåss för att fylla min korg på ica eller kasta ut nån annan för att få tak över huvudet. Har jag en motsatt gen eller är den bara hämmad? Var det den som gjorde att jag låtsades förlora mot mitt ex i backgammon för att behålla husfriden? Är inte husfriden ganska viktig för artens överlevnad? Rent evolutionärt alltså. Eller är det naturens motsvarighet till skolans "åtgärd" att sätta lugna flickor intill stökiga pojkar för att de skulle smitta av sig? Finns jag på jorden för att komplettera nån stackars halv mansfigur, eller är det jag som har ett problem som behöver åtgärdas?
Vissa anser tydligen att det är jag som är ett freak.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Man blir ju tavlingsinriktad for att man lar sig att man blir alskad genom sina prestationer. Om di inte ar tavlingsinriktad kanske du haft turen att bli alskad for den du ar.
SvaraRaderaDet kan nog stämma. Men är det verkligen så otroligt många som bara blivit älskade genom sina prestationer?
SvaraRaderaKanske hade jag haft lite lättare att få tummen ur gällande vissa saker om jag fått en dos av det också?
För motsatsen har jag iallafall fått litegrann av. Att bli oälskad för sina dåliga prestationer.