Orgasmaddict/socialmasochist?

Jag har aldrig fejkat en orgasm. Jo, det har jag ju men bara för att jag varit trött just den gången och ville få sova. Men jag har aldrig låtit en kille tro att han är bra om han är dålig. En självklar princip: Du ser själv till hur ditt sexliv ska vara och om du låter honom tro att du är nöjd trots att du aldrig får komma kan du inte skylla på honom. Han handlar i god tro.

Men hah! Vilket skitsnack! Jag och en av de bästa vännerna diskuterade ivrigt som vanligt över en fika när jag plötsligt insåg: Jag fejkar det som fan! Jag låtsas att jag är nöjd med ett sms varannan dag. Jag väntar till och med strategiskt några timmar med att svara för att själv verka cool. Jag göder, uppfostrar och imiterar ett beteende jag inte vill vara med om!

När det gäller den fysiska njutningen har jag alltid lagt ansvaret på mig själv. Som i uttrycket "Man får så roligt som man gör sig". Aldrig att jag skulle ligga still och vänta(hoppas) på att få det levererat. Men uppenbarligen är det just precis så jag agerar i andra situationer.
Vi kom fram till att vi måste göra något, vännen har precis samma problem med sin nya pojkvän (som till och med har samma namn som min). Men vad? Det brukar vara så lätt att ge råd(man själv aldrig skulle våga följa) till vänner med problem. Men nu när ingen av oss kunde ge ett objektivt råd(som vi såklart skulle slippa följa) kom vi inte fram till nånting.

Utom att vi måste sluta fejka.

Besöket på landstället var förresten fantastiskt! Jag lyckades pricka in de enda två soldagarna i juli och spenderade de på klipporna på västkusten med den nya kärleken. Jo, för nu har vi sagt att vi är kära! (han först såklart, som om jag skulle våga.)

Wohoo!

Ok, imorgon åker jag ut till hans landställe.. Just nu känns allt fantastiskt!

Jag fick instruktioner att ta med mig kläder som tål att få makrillblod på sig. Jag hoppas på en mysig fisketur och att han inte försöker få mig att rensa fiskstackarna. För då kommer jag inte kunna äta de sen. Så är det när man varit vegetarian av emotionella skäl i åtta år.

Han var här i början av veckan och träffade mina föräldrar för andra gången. Det gick bra och han la fram en fantastiskt träffande analys av de efteråt. Jäkligt kul, själva var de inte alls lika nyanserade i sina analyser.

bipolaritet

Och så plötsligt var det bra igen! Han bjöd in mig till familjens sommarställe och vi skulle ha så mysigt! Var så glad över att han bjöd in mig, hans familj skulle också vara där. Kände mig väldigt accepterad i några dagar. Jag var alldeles för glad för att känna behov av att skriva av mig här.

Men

Inte blev det nån landet-vistelse inte. Nejdå, och allt på grund av nån kompis till honom som bor i sydamerika och skulle komma hit nu men som inte gjorde det(?). Och de ska kanske till Gotland. Jag förstår som vanligt ingenting och går bara runt och deppar. Var inne i stan och promenerade runt istället för att åka ut till deras ö och mysa.

Det är inte såhär det ska kännas. Jag vill vara kär och lycklig, inte olyckligt kär.

Näsnäve

Igår såg jag ett program på Discovery. Det handlade om en sorts mullvad som hade 22 tentakler på nosen(det är sant!). Det var som en liten rosa hand den kände sig för med.
Det där programmet provocerade mig nåt enormt. Varför har ingen berättat om det tidigare?! Hur kan man hemlighålla ett så absurt skapat djur och hur kan det överhuvudtaget finnas?

Jag svor inombords hela vägen hem till min bror.

Rör inte min kompis!

Nej, det blev inte mycket sol ute i skärgården.. Men jag åkte en hel del moppe, det var kul! Jag sjöng ljudligt och lyckligt för fåren och kossorna när jag svischade förbi.

Min tilltänkta sambo till hösten har precis fått en riktigt fin praktikplats i Stockholm, så hon ska flytta dit istället för ihop med mig. Tråkigt, tänkte jag. Sen kom jag att tänka på att min kompis G ska flytta till Uppsala till hösten. För bara några veckor sedan frågade han mig om jag visste någonstans han kunde bo. Perfekt, så jag frågar honom. Svaret blev ungefär "Det vore jättekul! Men jag har ju flickvän nu och så, så det vore nog ingen bra idé".
Jag har svårt att förstå varför. Vi är kompisar från gymnasiet och har aldrig haft nåt på gång. En annan killkompis kunde inte ens träffa mig på fika när han hade skaffat flickvän. Det känns så tråkigt att vissa tjejer verkar förbjuda sina pojkvänner att träffa gamla vänner. Endast på grund av deras kön.
Jag skulle själv inte gilla om min pojkvän skulle bo ihop med ett ex eller så men om det gällde en vän?

Å andra sidan har jag och en av mina bästa väninnor pratat många gånger om att vi nån gång kommer bli så brutalt blåsta på grund av vår totala brist på svartsjuka.