Orgasmaddict/socialmasochist?

Jag har aldrig fejkat en orgasm. Jo, det har jag ju men bara för att jag varit trött just den gången och ville få sova. Men jag har aldrig låtit en kille tro att han är bra om han är dålig. En självklar princip: Du ser själv till hur ditt sexliv ska vara och om du låter honom tro att du är nöjd trots att du aldrig får komma kan du inte skylla på honom. Han handlar i god tro.

Men hah! Vilket skitsnack! Jag och en av de bästa vännerna diskuterade ivrigt som vanligt över en fika när jag plötsligt insåg: Jag fejkar det som fan! Jag låtsas att jag är nöjd med ett sms varannan dag. Jag väntar till och med strategiskt några timmar med att svara för att själv verka cool. Jag göder, uppfostrar och imiterar ett beteende jag inte vill vara med om!

När det gäller den fysiska njutningen har jag alltid lagt ansvaret på mig själv. Som i uttrycket "Man får så roligt som man gör sig". Aldrig att jag skulle ligga still och vänta(hoppas) på att få det levererat. Men uppenbarligen är det just precis så jag agerar i andra situationer.
Vi kom fram till att vi måste göra något, vännen har precis samma problem med sin nya pojkvän (som till och med har samma namn som min). Men vad? Det brukar vara så lätt att ge råd(man själv aldrig skulle våga följa) till vänner med problem. Men nu när ingen av oss kunde ge ett objektivt råd(som vi såklart skulle slippa följa) kom vi inte fram till nånting.

Utom att vi måste sluta fejka.

Besöket på landstället var förresten fantastiskt! Jag lyckades pricka in de enda två soldagarna i juli och spenderade de på klipporna på västkusten med den nya kärleken. Jo, för nu har vi sagt att vi är kära! (han först såklart, som om jag skulle våga.)