Freudiansk felhörning

Det händer titt som tätt* att jag hör något helt annat än vad personen jag pratar med egentligen har sagt. För att smickra mig själv brukar jag tänka att det beror på min ack så rika fantasi.
Fast jag antar att andra människor också hör snett ibland. Skillnaden är att de säger "förlåt?" eller "vad sa du?" och väntar på svar när de misstänker att de hört fel.

Det gör inte jag.

Nyss promenerade en vän, hennes relativt nya dejt och jag hemåt i natten. Vi pratar om kultur tror jag. Dejten säger nåt** och flinar.
Jag hyser grava misstankar om att jag hört fel. Så burdus kan han väl ändå inte vara?

Men det kan tydligen jag.

För jag säger: Va?! Sa du "ett ess i fittan"?

Och vännen som alltid oroar sig för att inte kunna stå för vad hennes dejter gör och säger.
Undrar om hon nånsin kommer kunna stå för mig.



*dvs sjukt ofta
**"ett ess i fickan" var vad han sa. rockärmen vad han menade. Är det inte lite väl mycket begärt att jag ska koppla felformulerade ordspråk mitt i natten?