Hur jag hamnade kallsvettig på golvet i ett museum efter stängning.

Jag tar chansen att smita med en kvällskurs på en dissektion under förevändning att jag kanske vill gå kursen(den handlar om hjärnan och sjukdomar men jag har läst så mycket sånt redan). Egentligen vill jag bara vara med på en sjukt häftig grej och ta ett steg på vägen mot att våga vara med på obduktion. Det hela äger nämligen rum i den gamla obduktionssalen på Museum Gustavianum i Uppsala efter att muséet stängt för dagen. Salen är uppbyggd som en brant amfie-teater med obduktionsbord i mitten och insläpp av dagsljus längst upp i kupolen. Äldst i norra Europa eller nåt sånt. Riktigt spännande!

Demonstratören är neurokirurg och förevisar de 2,5 hjärnor han har med sig. Han berättar hur dessa människor har givit sitt tillstånd och att de varit gamla. Vi ställer frågor och lyssnar spänt på svaren. Skalpeller och en såg som liknade en brödkniv låg prydligt utlagda på pappersduken. Jag är intresserad och lite upprymd, men inte mycket mer.

Plötsligt känner jag mig kokhet. Krånglar av mig ull-tröjan där jag står längst in i den smala gången på min våning.
Det hjälper inte.
När jag börjar bli yr märker jag att det är för smalt för att sätta mig på huk.
Samtidigt som jag tänker "nej, jag vill ju titta mer!" får jag be alla i min gång gå ut och sedan vänta på att de suckande ska göra det. Sega jävlar! Jag håller på att svimma här!

Jag går ner en våning för att hitta nånstans där jag kan ligga. Ett stengolv i övre hallen(där universitetsutställningen är) passar bra för min drypande rygg.
Kallsvetten flödar och jag är snustorr i munnen. Det tar runt 20 min innan jag kan ställa mig upp igen.
Då har jag missat resten.
Jag går hem och äter nutella direkt ur burken.