Det är inte alltid så kul här.

Den senaste veckan har varit sprängfull av otroligt ointressanta saker som ändå måste råpluggas på djupet. Det är det enda sättet för mig att förstå dem. Jag måste sätta mig djupt, djupt in i statistikens gråa vindlingar. Helt enkelt därför att jag avskyr de.
Jag och närmaste vännen här har varit växelvis vrålnere. Allt kärleksrelaterat. Enda skillnaden är att min kärlek egentligen ska vara såndär nykärhet utan problem. Men det är den inte. För jag vågar inte ställa några krav. Idag var det min tur att gråta offentligt. Och inte såg det bättre ut av att mina händer har varit mörkt blågrå sen igårkväll. Jag verkar nämligen tro att jag inte består av samma materia som alla andra. "Använd platshandskar om du färgar tyget för hand" <--Äh, sånt kan långsamma töntar som låter det suga in hålla på med. När jag tänker efter har jag kanske använt samma motivering till att låta bli att använda kondom. Många gånger. När jag försökte få bort färgen insåg jag en gång till att jag de facto är människa. Johodo, jag blöder också om man fotfilar mina knogar.

För övrigt har jag haft många tankar på om jag borde ta bort det senaste inlägget. Jag kände redan när jag postade det att det inte var helt PK. Men vem fan vill vara PK hela tiden? Det ville tydligen den kortvuxne man som kom till mig i drömmen och kallade mig homofob för att jag hade hävdat att jag visste hur det är att vara handikappad, som han. Jag hänvisade till min erfarenhet av att jobba med äldre. Jag förstår att han(jag) tyckte jag var dum i huvet men jag vet inte riktigt hur han menade med sitt genmäle.

På fredag åker jag till den där fine som jag nu träffat i nästan fem månader. Vi får väl se om jag får med mig nån förhållande-definition hem.
Det skulle sitta fint! Vad det än blir känns det som just nu.