Mitt liv som hund

I måndags tog jag upp de där grejerna jag skrev om senast. Vad som hade fått mig att tvivla på definitionen och så. Att han hade gjort mig förvirrad. Berättade i ett mail på facebook. Förväntade mig inget svar direkt.

På tisdagen gjorde han slut. I ett svarsmail på Facebook.
Han som är 29 år och såg det som att vi varit tillsammans i fyra månader. Det kan vara det mest patetiska jag varit med om.
Han avslutade mailet med typ "ring om du vill, du är viktigt för mig och jag finns här för dig." Jag ringde direkt. Fick telsvar i örat tre gånger. Gav upp och ringde A istället. Hon blev helt paff.

När jag väl kom fram var han tystlåten och kunde inte riktigt förklara varför. Det var ju det här med pressen såklart och kravet om att planera framtiden. Den enda planering som kommit ifråga är att jag frågat om han skulle kunna ta ledigt nån gång i vinter så vi kunde åka skidor. Bara frågat inte krävt.
Jag frågade när han hade tänkt ta tag i detta om jag inte gjort det. Det kunde han inte svara på.

Jag blir så ledsen av att det inte verkar finnas någon som kan tänka sig att offra någonting för mig. Den här kan inte ens tänka sig att planera att ses en vecka innan det ska ske. Allt ska planeras i sista sekund. Det är jävligt respektlöst eftersom jag då blir hängande i luften och måste säga "kanske" till allt annat jag vill göra. Hela tiden.

Jag är trött på killar som inte kan tänka sig att kompromissa det allra minsta. Jag får väl skärpa mig och sluta vara så självdestruktiv också. Sluta gå med på att hänga i luften. Samtidigt ville jag ju inte säga nej när han ville ses. Jag ville ju träffa honom.

Livet är skit just nu.
Den här delkursen knäcker mig och har kört den akademiska delen av min självkänsla i botten. Tur att den är slut på tisdag, oavsett hur det går på tentan. Så kanske en del av livet kan börja peka uppåt igen.