Jag börjar bli avtrubbad. Igår sökte jag jobb i ostdisken i Saluhallen, min scen ni vet. Jag har tillgodoräknat mig decemberdelkursen. Tänkte jobba då, i ostdisken ja. Jag har skjutit upp det här hela hösten. Med fult intyg och utan att ha fått tag i den bästa referensen(som kan uttrycka sig så mycket bättre än chefen) gick jag i alla fall in igår. Hon sa att till dagen innan hade hon haft lite panik över personalbrist. Men då hade det kommit in en tjej. Så hon visste inte om jag kunde få så mycket jobb. Kanske lite till jul.
I vanliga fall hade jag tyckt att det här hade varit sååå typiskt och hatat dåliga mig som gått in EN dag för sent när jag haft två månader på mig.
Men inte nu, jag bryr mig inte. Det är som när jag var i Italien. Två dagar i rad blev jag förföljd/attackerad av två olika narkomaner/psyksjuka mitt på dagen, nära hemmet. Jag hade varit där i tre veckor, var osäker och hade extremt kasst ordförråd, lätt att bli förstådd av polisen då. Jag bröt ihop, vågade inte gå ut och ville åka hem. Min libanesiska granne sa "Men gråt inte. Det är normalt, du är ju vacker!" Han fick en rejäl bassning på svenska, den tog.
Men när den värsta chocken väl lagt sig blev jag istället skottsäker. Inget som i vanliga fall hade varit störigt var nu jobbigt nog för att kännas. Som att tappa ett glas fullt med vatten rätt i stengolvet precis innan jag skulle lägga mig. Inte en enda negativ våg, bara ett konstaterande att det där borde jag sopa upp så jag inte skär mig.
Jag blev också grymt bra på att spotta potentiellt farliga/misstänkta människor på långt håll. Synd att vissa inte visar sig vara dåliga förrän efter flera månader.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar