Jag hamnade som vanligt brevid en barnfamilj på tåget. Men den här gången var det ok, jag hade ju trots allt inte bokat tyst vagn. Med Ane Brun och Christian Kjellvander i lurarna föll jag snart in i nån slags dvala. Det gick trots den tillskruvade ställningen som gjorde att jag önskade att jag bara varit lite mindre mån om att folk skulle se mig som vuxen. Tänk när jag var blott sjutton och kunde med att ligga i mittgången på bussen och sova på väg hem från Hultsfred.
Nåja, har man inte kunnat sova mer än några timmar per natt på en vecka får man ta vad som bjuds och i alla fall försöka undkomma med hedern i behåll.
Jag har fått en ny bekantskap, vi kan kalla henne Maggan. Två gånger har vi setts. Två fåtöljer, ett bord, Maggan och jag. Det känns mycket bra. Hon är extremt skillad på att lyssna.
Än så länge har vi bara hunnit med att prata om aktuella grejer. Igår kom jag på att jag inte ens tagit upp hjärt-grejen. Mycket på gång med andra ord.
Nästa gång vill hon prata om tidigare upplevelser och jag ska ha skrivit ner mina drömmar. Min senaste var såhär: Två killar i min klass bygger en flotte(en sån där öde-ö-flotte, och iklädda nästan inget). Sedan åker vi runt med den på gatorna i New York, tre meter upp i luften. Jag bjuder på tuggummin ur påse. Tuggummina tar slut, jag tröttnar och hoppar av.
Mmm, du Maggan. Jag måste nog drömma lite mer för att man ska kunna dra några långtgående slutsatser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar