Ankommen Göteborgs Stad

Långtågsresan blev en kavalkad av hits såsom lysrör, sovande ben på i övrigt vaken kropp och barnslig oro att nån skulle komma och sno min finfina laptop om jag lyckades somna.
Således sov jag med väskan i ryggen. Det gick iaf att sätta upp fötterna på sätet brevid.

Men: Resan inleddes med ett kärt gammalt återseende/-hörande. Just när jag skulle kliva på tåget ringde mobilen. Jag var stressad för jag kunde inte hitta min plats(tittade på vagnsnummer min fårskalle) och tänkte att jag ringer upp sen. Väl på har jag fått ett röstmeddelande.
Ok, jag lyssnar. Det första som hörs är ett förkunnande av att meddelandet kommer från en person med ett namn som jag känner igen väldigt väl men inte har hört på flera år, sedan följer saxofonspel i ca två minuter. Jag kollar upp numret på eniro, får efternamnet och blir säker på min sak.
Det är en av Jerry Williams saxofonister. Han och jag brukade skoja och låtsassmiska varann i personalrummet på en teater jag jobbade på. Jag brukade fixa i ordning inför middagen för artisterna de dagar det var dubbla föreställningar.
Vi hade jättekul ända tills teaterchefen tog ett snack med honom.
Jag var ju trots allt bara 21 år..
Inte för att det hade hänt nåt värre än låtsasspank, men ändå.

Nåja, efter ett sms ringde han upp och vi snackade lite.
Trevlig som vanligt, kul kille det där.