"Det stör inte om man inte kan göra nåt åt det"

Jag och två vänner hade en alltför högljudd förfest.
Grannen ringde på, deras 2-åring kunde inte sova.
Helt rätt tyckte jag och tackade honom för att han ringt på. Uppmuntrade till att han/de skulle låta mig veta om de stördes nån mer gång.
Mötte hans fru vid hissen dagen efter. Upprepade mina tack och uppmaningar.

Ingen av de kommenterade med ett ord att deras (otroligt gulliga) dotter skriker som besatt mellan tio och elva varenda kväll. Jag skulle aldrig drömma om att knacka på och klaga. Jag kan inte begära att de ska "få tyst på" sitt barn.
Min stilla undran: Vad är det som gör att föräldrar till skrikiga barn och hundägare vars älsklingar skäller aldrig ens kommenterar faktumet? De måste väl förstå att det hörs och kan uppfattas som störande?
Att visa det vore trevligt och omtänksamt.


(jo, hundar skulle jag kommentera på. där gäller dressyr)