Så nu var det alltså slut. Hon finns inte mer. Hon som funnits så nära mig sedan jag var nio år. Här syns lyckan från den sista promenaden under den sista dagen. Med blicken man förut såg så ofta. Det var en härlig promenad. Hon, jag och min bror.
13 juni 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
oh. jag vet hur jobbig förlusten av en bardomshund är. det blir så otroligt symboliskt.
SvaraRaderajag har också vuxit upp med en setter bland annat.
Åh, en till setter-person. Såna är det ju inte så ofta man träffar på.
SvaraRaderaJo, det var ett väldigt starkt avsked. Men nu känns det bättre. För nu är det tunga beslutet taget och jag slipper gå runt med en gnagande oro att det snart är dags. Hon hade ett bra liv.
Kram.
SvaraRaderatack
SvaraRadera